Dag 4

Mycket tankar är det, samtidigt som det inte alls är det. Mycket av tiden försöker jag bara helt stänga av mig själv, och om det inte vore för att de andra inte är jättepratsamma heller så hade jag verkligen känt mig tokig. Det så kallade "zombie-mode" tillståndet, som jag inte kan förklara namnge på ett bättre sätt än så länge, innebär att jag blir som en mur, och stänger av. Jag är inte ens riktigt säker på vad jag tänker. Jag sitter bara och stirrar rakt fram (oftast ganska lång tid efter en måltid om jag inte får en panikattack, men det kan komma även då). Det är konstigt, för mitt inre brukar alltid vara en så levande plats. Jag tänker alltid på något, och jag tänker mycket och funderar ofta på saker. Fast tänker gör jag nog ändå, men det är mycket kortare och inte lika djupa tankar. Typ.

Jag ser säkert helt död ut.. 

Idag gick det i alla fall segare att äta, och de fick prata mer med mig för att jag skulle förmå mig att göra det. Jag har jättesvårt att bara vägra vid sådana här tillfällen (jag har ju ändå gått med på att jag ska äta, i ett svagt, eller logiskt, ögonblick), så när jag ser att de snart kommer prata med mig, alltså fråga något eller säga att jag ska äta försöker jag tvinga mig själv ännu mer. Men idag var det ännu svårare än vanligt och jag kände bara att jag äter inte idag. Aldrig. Tyvärr vinner jag inte den kampen kan jag ju säga. 0-4 till capio, och dem behöver ju egentligen inte kämpa så mycket. Även om jag är viljestark och envis så avskyr jag att bli "tillsagd", det är väldigt svårt att förklara. Jag har alltid varit en sådan person som alltid gör som jag blir tillsagd utan att bråka (förutsatt att det inte på något sätt skadar eller går ut över någon annan. För samtidigt är jag inte den som faller för grupptryck, och jag gör inte saker som jag inte vill om det är dåliga saker. Och ja, jag vet inte.. Men jag har ju ändå gått med på att försöka). Men men, idag gick det så långt att det där inne sa att jag inte skulle äta, trots att de "sa till mig". Mja, men som sagt så slutar det ju alltid på ett enda hemskt sätt.

Men! Jag fick ingen (! Nada, zero och alla andra språk ni kan säga noll på) panik/ångestattack, och jag kan ju säga att det är stoor skillnad i kroppen! Är inte alls lika dödstrött och seg och inte alls lika mkt huvudvärk. Fast jag är/har tyvärr fortfarande allt det där, men inte lika mycket iallafall. Jag var dock nära att börja gråta flera gånger under både frukosten och lunchen, och under lunchen började det dras mot en attack, men jag lyckades på något vänster hålla det nere. En i gruppen gick sin sista dag, så det var typ avslutningslunch och samling direkt efter, så jag kände att jag verkligen, verkligen, VERKLIGEN inte ville förstöra och flippa och vara den där galningen med panikångest idag. 

Efter frukosten var dock R, som åt frukost med oss (det är alltid minst två behandlare som äter med oss, och det sitter alltid en vid varje bord) tvungen att gå till ett möte, men hon sa, flera gånger, vart hon satt och att jag bara skulle knacka på om det var något. Jag började vandra fram och tillbaka i den långa korridoren (som är väldigt vandringsvänlig) eftersom att jag inte mådde särkilt bra. Jag misstänker att de hade något viktigt möte, för det brukar alltid finnas iallafall två behandlare ute, men det var ingen där. Jag testade knacka på snabbt hos E, men hon var inte där tror jag; jag väntade inte länge alls. Det satt några där och jag kände att även om jag kunnat samla ihop alla bitar av mig själv så skulle jag snart tappa dem. Så jag skyndade till toaletten och satt där inne i typ tjugo minuter och grät. Alltså herregud vad töntigt det låter, men förhoppningsvis hjälper det väl kanske någon annan som har det likadant eller något. Önsketänkande från min sida ;) Hur som, när jag var helt urvriden kändes det ganska tomt och avtrubbat, och jag var ganska skakis. 

Tiomålet gick sämre än det brukar, och under alla måltiderna måste min puls höjas markant. Jag kan känna varje hjärtslag, och ibland dunkar det så mycket att det känns som om det rusar, eller så får jag ont. Och ibland känns det bara som om någon snör åt en tvångströja och drar med full kraft.

Under sista målet slog jag mitt rekord i att konversera, även om insatsen inte direkt är något att stoltsera med. Jag svarade, vilket jag försöker göra om jag inte verkligen mår apdåligt (typ när jag håller på att brista. Då måste jag verkligen koncentrera mig på att hålla ihop). Men jag mådde ändå inte särskilt bra.

(Det här är så nytt, att skriva om hur dåligt jag mår, känns konstigt. Och gnälligt).

Och förresten så lärde jag mig Skippo, något som verkar vara typ "det officiella spelet à la Capio". Det var några från vuxengruppen som måste varit i min ålder och upp till 23-25 kanske, och tre av behandlarna. Det var väldigt trevligt, och roligt. Bra sätt att bryta mitt zombiebeteende. Jag gillar ju att prata med folk, och jag är nyfiken på andra. Men just nu mår jag så dåligt till och från (som jag skrivit tusen gånger, jag veeet..) att det liksom inte går. Jag orkar inte, och har ingen jättelust heller direkt. Men det var i alla fall väldigt kul. Och det skapar en känsla av gemenskap. Jag tittade på alla tjejer runt bordet och kunde tänka att jag är inte ensam i alla fall. Alla de här trevliga och fina människorna har i olika mån nog ganska stor förståelse för mig. Vi förstår varandra, och vi är fast med samma skit inuti oss. Och det är faktiskt skönt att ha folk runtomkring som är likadana, även om de är olika mig på andra sätt.