Nu har jag kommit på det

När jag drar ner rullgardinen och bara stänger av under en måltid hör jag nästan alltid en lugn och tyst röst som frågar vad jag tänker på, vad som händer eller vart jag tagit vägen. Jag orkar inte svara på den frågan i just det tillståndet då jag alltid får frågan, och ärligt talat kan jag oftast inte göra det heller - förrän nu.

Såhär är det; även om jag tänker på något är det (under måltider, och sen varierar det från måltid till måltid) oftast svårt att säga vad. Ibland är det klart och tydligt någon inuti som berättar hur ful, tjock, äcklig och T.J.O.C.K jag är. Om jag nyligen speglat mig kan denne någon dra till med det och trycka in bilden i hjärnan på mig; peka på minnet av min spegelbild och fråga om det kanske är så jag vill se ut? "Man äter inte, DU äter inte". "Du kommer bli jättetjock(are)", "du är så himla tjock" och så vidare och så vidare och så vidare. Och ännu värre.

Ibland är det dock så att jag tänker, men när de frågar vet jag inte. Jag vet uppriktigt inte. Det är ett enda virrvarr. Men nu kom jag på hur jag kan förklara det. Konstigt nog var Twilight den första film jag kom att tänka på, trots att den är långt ifrån en av mina favoritfilmer (Hungerspelen och Harry Potter däremot <3), så deal with it.

Tänk dig en av de fridfulla scener där Edward och Bella är på deras speciella äng som alltid är jättevacker. Tänk sig hur rofyllt det ska vara, och hur lugnt och tyst allt är. Iallafall är det det vi får se. Men runtom, i verkligheten som vi inte får se, är de omgivna av filmteam och en massa andra människor. Så är det med tankarna också, de jobbiga och onda är allting omkring den huvudsakliga scenen. De syns inte, vi kan inte berätta något om dem eller hur de ser ut, men vi vet att de finns precis, precis utanför bild.

Någon har suttit inuti mig under en viss måltid tror jag!