Trots att mina älskade, älskade hundar inger ett lugn känns det jobbigt, och mardrömmen dröjer sig kvar. Det är vägning idag, och under natten drömde jag att någon okänd behandlare torrt och självklart konstaterade det jag vetat hela tiden. Att jag inte är smal. Jag väger för mycket och är ganska så tjock. Men även om drömmen dröjer sig kvar är det ändå en liten lättnad att det bara var en dröm. Det kändes så verkligt!
Vi är lite sena. När det är vägning ska man komma lite tidigare, ungefär tio i åtta, eftersom att frukosten intas hel. Jag säger snabbt hejdå till mamma och skyndar mig upp. Jag är orolig att de ska vara irriterade på mig, men det är de inte. Jag hinner till lite innan åtta, och när jag kommer upp får jag gå in direkt och väga mig med behandlaren som jag åt min första måltid med här. Hon frågar hur det känns att vara här idag, och hoppas att jag blivit underrättad om vägningen. Jo, det har jag ju blivit. Men jag visste inte att vi vägdes i underkläder.. Det känns lite olustigt, men det är mest för att jag är så tjock. Jag förstår inte riktigt att de inte slängt ut mig än.
Efter vägningen får jag äta världens största frukost. Yoghurt, flingor, en halv banan och ett halvt glas juice. Jag har mått illa sedan lunchen igår, och det är ännu värre nu. Frukosten känns hemsk, och jag kämpar verkligen för att inte få ångest, och inte börja gråta. Tillslut är det bara jag, samma behandlare som vägde mig, och en till tjej från min grupp kvar. Och tillslut kan jag inte hålla mig längre utan börjar gråta. Igen. Helt otroligt.. Jag hatar det, och jag förstår inte hur jag ska kunna hantera lunchen. Jag är helt fullproppad, jag mår jätteilla och vill aldrig mer äta. Och jag blir fullkomligt bortgjord.
Frukosten följs först av en kort promenad (vilket är så skönt då jag älskar naturen och att vara ute), och sedan av andningsövningar, som även går ut på att slappna av och sträcka och känna igenom kroppen. Det är nytt och lite annorlunda, och även om jag känner mig din försöker jag hänga med så gott det går. Jag kommer dock snabbt fram till att andningstillfällena inte är min favoritaktivitet på schemat, men det är ändå helt okej. Därefter har vi lite egen tid, och sedan är det dags att äta frukt igen. Det är jobbigt, men jag lyckas tillslut trycka i mig den utan att bryta ihop. 1-1 alltså. Sista tuggorna är dock extra jobbiga då den enda tjejen som är kvar får en attack och börjar hyperventilera, och jag måste andas ett litet tag för att ta de sista tuggorna. Jag tycker så synd om henne, jag vill inte att människor ska må dåligt.
Innan lunchen är det kroppskännedom, men eftersom att det krävs en genomgång får jag fri tid tills lunch. Jag vandrar fram och tillbaka i den rak korridoren ganska länge, men jag vet av egen, tidig erfarenhet att de helst inte vill att jag gör det. De vill inte att jag står heller. Så jag vandrar så länge jag kan medan jag skriver på mobilen, men tillslut tror jag att en av behandlarna börjar upptäcka att jag faktiskt inte är påväg någonstans, så jag får gå till ett bord där det ligger kort och börja sortera. Efter ett tag blir jag dock ombedd att sätta mig ner, så jag blir så illa tvungen.
Jag sorterar kort och bygger ett korthus, vilket är en bedrift eftersom att jag skakar. Förut var jag faktiskt väldigt bra på att bygga med kort, men nu får jag göra om några gånger. Jag lyckas såhär långt; 
Plus en till ovanpå, men det hinner jag inte fota innan allt rasar. Jag samlar ihop korten och tittar på klockan. 11:39. Men jippie, lunch om sju minuter. Jag kan knappt bärga mig.
Jag får som sagt en halv portion första veckan, så idag blir det en halv kycklingfilé, sallad, ett glas mjölk, hummus och en blandning av potatis, morötter och rotfrukt som stått i ugnen. Varje steg mot matsalen, som jag inte tycker passar som namn då det är bra mycket finare och mer öppet än de skolmatsalar man brukar associera med ordet matsal, blir tyngre, kortare, långsammare. Även om det är ett fint och öppet rum så händer det hemska saker där inne.
Idag är alla i min grupp närvarande, så vi ska sitta på våra bestämda platser. Jag har fått en fönsterplats, och jag sitter mot klockan så jag lätt kan hålla koll på tiden. Mitt emot mig sitter en tjej som hade utslussning igår. Hon verkar väldigt trevlig, och snäll. Jag har ingen vidare koll på någon annan när jag äter eftersom att det är så jobbigt, men jag märker ändå att alla tycker det är mer eller mindre jobbigt att äta, och de är diskreta och respektfulla. Ibland, sällan, kan jag se att någon snabbt sneglar på mig, men nästan alla verkar ha en tyst överenskommelse om att inte titta på varandra när vi äter, och speciellt inte om någon har det jobbigt. Det är svårt att beskriva, men alla är som sagt diskreta och respektfulla, och jag antar att det beror på att vi ändå förstår varandra väldigt bra i vissa situationer, trots att vi aldrig har träffats förut.
Det känns som sagt väldigt jobbigt bara att gå in i matsalen, jag vill inte. Vill inte, vill inte.. Men jag vet att jag måste. Jag lägger upp maten och går och sättet mig, och redan då har ångesten börjat puss ut ur mig. Jag kämpar verkligen för att inte bryta ihop, för det känns så himla löjligt, töntigt och svagt. Men efter bara några tuggor kommer tårarna och ångesten eller vad det är börjar strypa åt kring mig. Just då är behandlaren som sitter vid vårt bord upptagen med att hämta något och hjälpa någon annan som är lite sen med att lägga upp mat, och den vid bordet mitt emot pratar med en annan som har det kämpigt. Efter ett tag lyckas jag med all min viljekraft trycka ned allt det där, så det hamnar precis under ytan. Kort därefter kommer behandlaren, som jag inte träffat förut, tillbaka. Jag lyckas pressa och plåga i mig ungefär hälften, tills det brister igen. Och det känns så jobbigt att inte kunna hålla emot, att sitta vid matbordet med andra människor och börja gråta. Behandlaren frågar hur jag mår, men jag kan inte svara, och min andning börjar bli ganska ytlig. Hon frågar om jag behöver gå ut, och jag kan bara nicka.
På den korta vägen ut hinner jag börja hyperventilera, och väl utanför är det ganska illa. Hon pratar lugnande med mig, och lägger sedan armen runt mig och börjar leda mig till några stolar. Det börjar svartna lite för ögonen, ljuset dansar och jag får svårare att fokusera blicken. Det börjar pirra jättemycket i händerna, och någon annanstans i kroppen, men jag minns inte var. Jag minns bara att det pirrade jättemycket, och att jag inte kunde kontrollera andningen alls. Precis innan vi var framme blev det svart för någon sekund och min kropp blir slapp. Som tur är har jag stöd, och jag får hjälp att sätta mig ned. Jag minns inte helt, men hon pratade med mig. Det tog ett tag att lugna sig, och att börja andas normalt, men tillslut gick det, och när jag blev tillfrågad om det kändes okej att gå in igen sa jag ja.
Det var riktigt svårt att avsluta lunchen, och resten av tiden tryckte det verkligen på inifrån. Det är som om allt det onda vill ut; det river och klöser och kämpar för att kroppen inte ska äta. Så när jag tagit sista tuggan brister det igen, men jag lyckas hålla tillbaka det precis så att jag inte får någon attack i alla fall. Som tur är har många börjat gå, så alla ser det inte igen i alla fall. Men även om jag håller tillbaka det värsta är tårarna ostoppbara. R, som är behandlaren som vägt mig och faktiskt varit den som har varit med mig mest lägger armen om mig och pratar med mig medan vi går mot vilorummet. Hon hämtar en tidning åt mig också, men väl där somnar jag ganska snabbt.
Resten av dagen har jag huvudvärk. Jag brukar få det om jag haft en panikattack (vilket jag inte har särskilt ofta. Förutom den har veckan..). Jag sommar en halvtimme till, innan skapande, där vi får rita träd, vilket jag gillar att rita. Även om jag är dålig på att rita. Och mellanmålet är ofrånkomligt, och jag var tvungen att trycka i mig två (två!!) mackor. Usch, usch, usch! Men det gick ändå relativt bra. Jag grät inte. 3-4 till mig (räknat med igår också). Alltid något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar