Dag 8

Ångesten sveper genom kroppen, som vågor som sakta byggs upp för att sedan långsamt och successivt försvinna. Mamma kör mig hela vägen till sjukhuset, och det skulle kännas okej om det inte var för att maten väntade. Nu har jag inte längre halv portion, och det känns minst sagt oroande.

Alla hälsar och säger godmorgon, och även om jag svarar känner jag att jag börjar glida bort lite. Jag vill inte, vill inte äta. Men klockan tickar obönhörligt på, som alltid.

Frukosten går som väntat inte så jättebra. Det är jobbigt, och när tiden är slut har jag ätit ungefär hälften. Jag sitter inte kvar så jättelänge idag, utan får mackan inplastad och kan gå vidare till vårt grupprum. Vi får utvärdera helgen och planera den kommande veckan, och går sedan igenom det gemensamt efter tio-målet. Det innebär att alla som har samma behandlare sitter tillsammans med denne, och så berättar man om sin utvärdering. Behandlaren ställer frågor och diskuterar saker med en osv, innan man går vidare till nästa. Efter utvärderingen går man vidare till planeringen och gör likadant.

Vid tio-målet (jag vet inte om det heter tiomålet eller tio-målet, får googla det sen) hade jag både frukt och macka. Uäk, inte kul. Hemskt. Jag åt frukten, men det där med restmat fungerar inte. Efter mycket om och men så tog jag tre tuggor, eftersom att jag blev ganska låst. R förstod att jag inte skulle kunna äta upp den, så tillslut bad hon att jag iallafall skulle äta lite, och då kan det bli lite enklare.

Lunchen gick jättedåligt, och portionen var JÄTTESTOR. Allvarligt, jag är kort och redan inte smal, det kommer inte bli bra. Panik! Jag kommer bli stor som ett hus. Jag undrar om det verkligen är hälsosamt att äta såhär mycket, och så stora portioner..

Hur som helst, efter att ha bokstavligt talat tryckt i mig maten så blev jag tvungen att gå ut och fick typ en "halv"/mindre attack. Jag började hyperventilera, slutar helt andas, hyperventilerar och så börjar det sticka/pirra och jag blir yr. Det varade iallafall inte jättelänge, så efter ett tag gick vi in igen. En tjej i min grupp äter inte ris, så hon hade behövt vänta på pasta, och satt därför kvar längre, så jag kunde också sitta kvar. Jag kände bara att jag skulle kräkas och gå upp i vikt och "dö" eller något. Jag vet inte riktigt, men det var en massa ångest och jag ville verkligen inte äta, men nu hade jag ändå ätit hälften och jag o.r.k.a.d.e inte ha mer extramat som jag ska vägra äta. Så jag tvingade i mig det, var nära att falla sönder flera gånger, men klarade mig tills vi gick ut därifrån. Hon som hade suttit kvar blev klar lite före, så hon var inte där när jag fick mitt breakdown iallafall. När de där attackerna väl kommer så kommer de ju ganska plötsligt, men jag känner ofta lite innan de kommer. 

Jag fick attacken i korridoren, men som tur var gick jag med en av behandlarna, så hon kunde hjälpa mig. Det tog ett tag innan det lugnade sig så att vi kunde börja gå mot ett grupprum. Det blev dock värre igen, och så höll det på ett tag. Fy.. Jag är ändå förvånad att jag inte skäms; nu har det där ändå hänt med flera olika människor som jag bara träffat några gånger (en har jag träffat en gång, och det var ju då jag fick en attack). Men det är väl kanske för att det liksom inte går att egentligen bry sig då det händer för ofta. Och de är nog vana. De hanterar det väldigt bra iaf. 

Nät det lugnat sig strömmade tårarna rätt länge, och det var faktiskt skönt att få släppa ut det. Skönt och jobbigt. 

Som jag nämnt tidigare så är jag konstant trött, och när jag får panik/ångestattack så blir jag supertrött. Som tur är var det egentid tills mellanmålet.

Mellanmålet var jättejobbigt, men jag orkade inte vägra, så jag tvingade bara i mig det. Jag kände mig minst sagt besegrad. Och även om jag tyckte jag för en gångsskull höll takten var jag en av de sista kvar, fast det spelar egentligen ingen roll.

Jag åt lite mindre än halva middagen, och är just nu ute på kvällstur med vovvarna. Skönt med frisk luft och kunna rensa huvudet.