Gemenskap

Även om det kanske låter som om allt är pest och pina så är det inte bara dåligt. Allar väldigt snälla och omtänksamma, även om jag skulle önska att de bara lät mig slippa att äta, och de kan hjälpa en genom det jobbiga. Alla behandlare är ju experter på just ätstörningar, och har därför även sett det mesta. De har en verklig förståelse, och jag behöver inte känna mig jättedum eller konstig, utan kan istället försöka tänka att de antagligen har sett samma beteende som mitt tusen gånger förut. Även om det känns som att jag är konstigast, tjockast, fulast, äcklig och mest malplacerad. Och det går inte att tänka logiskt heller. Det är konstigt att jag är den enda i min grupp som gråter och får panikattacker (fast jag försöker tänka att de flesta varit där sedan mars/april). Men ändå. Hade det varit ombytta roller hade jag absolut inte tyckt att det var något konstigt alls, men när det kommer till mig så är allt fel. Jag har liksom inget till övers för mig, men för alla andra.

Hur som helst, ibland, kortare stunder, kan jag känna en sådan stark gemenskap. Och då kan jag tänka att "exakt alla andra (exklusive behandlare och övrig personal) är som jag. Jag är inte ensam". Och även om det inte varar så länge tills jag switchar om till zombie-mode där jag typ inte känner något så är det en otrolig lättnad de där korta sekunderna.