Att ta emot hjälp

Då och då kan jag, under mycket korta stunder, förstå att allt inte är bra. Just i detta nu känns det som om jag aldrig kommer tycka att jag "är sjuk". Hur kan man vara anorektisk när man inte ens är smal? Jag hör allt de säger om att jag borde gå upp vikt, att jag är för smal samt det överläkaren sa när jag fick min diagnos. Att jag hade en jätte, jätteallvarlig ätstörning. Det är inte det att jag tror att de ljuger, men samtidigt så vet jag ju vad jag känner och har känt så himla länge.. Och jag ser ju själv hur jag ser ut. Och jag kan inte förstå att de på allvar ens tänker att jag skulle vara smal eller behöva gå upp i vikt. 

Jag skulle bara vilja skriva att jag mår bra. Det är svårt bara att skriva hur jag mår. Det har blivit lite av en norm i samhället att "hur mår du?" "Jo, bara bra tack". Det är ok när andra mår dåligt, men jag är svag som inte tar tag i det själv pm jag berättar.

Jag har liksom aldrig varit den som gått runt och kommenterat hur jag ser ut, för jag avskyr när folk säger att jag är smal/jättesmal. Skulle jag säga emot fortsätter de andra nästan irriterat eller allvarligt och koncentrerat säga att jo, det är du. Och jag vill inte att de säger det när jag inte är det. Jag vill bara be dem att öppna ögonen, och inte vara snälla mot mig. Jag vet inte.. När de säger så vill jag verkligen säga emot, men det blir så löjligt - jag vill inte att de ska tro att jag gör så för att jag vill höra att jag är smal. För det vill jag inte. Och det här var innan jag fick diagnosen, innan någon visste något. 

Men det är svårt. Det är svårt att ta emot hjälp. Jag försöker hålla fast vid en kort insyn jag hade precis innan min familj fick reda på detta. Jag tänkte att jag inte ville leva sådär, med all ångest, kontroll (samtidigt som jag kände att jag började tappa kontrollen; jag blev uppslukad av det där inuti mig), fokus på mat och isolering som det innebar, samt all planering för att få varje dag att gå ihop utan att behöva äta men så att ingen märkte något. 

Just nu vill jag inte. Jag vill inte att alla dessa människor "hjälper" mig. Jag är så splittrad! Jag förstår i teorin, men kan inte koppla det till mig. Jag vill bara tillbaka. Det är svårt att ta emot hjälp när alla andra vill det, men jag inte vet vad jag vill.

(Såg nu att detta inlägg inte publicerats, det är skrivet den 14/6).