Vågen

Varje tisdag vägs nästan alla i min grupp. Jag tror att några få vägs på måndagar, men jag är inte helt säker. Vi får gå in en och en i ett rum där den tillhörande beskrivninglappen säger "Undersökningsrum". Det finns en brits, handfat, lite hyllor, och i ett av hörnen står den. Vågen. Det är alltid R som brukar väga oss, men nu har hon semester, så det är en ny tjej som "började" arbeta förra veckan (hon har jobbat här sedan innan jag kom). Hon är jättetrevlig, ung och vänder sig tack och lov bort medan jag tar av mig kläderna.

Jag får väga mig med ryggen emot, så att jag inte ser min vikt. Det är okej, för det är jobbigt att se den, jobbigt att veta. För jag vet att jag aldrig är nöjd, och nu när jag ätit så mycket känns det som om jag gått upp hur mycket som helst.  Och jag tror tyvärr att när jag får börja veta min vikt kommer allt bli svårare igen.

När jag står där i underkläder känner jag hur magen bara hänger. Det känns som om jag har femtio kilo fett som enbart utgörs av magen. Det är så vid varje vägning, och jag tänker alltid att de inte tycker att jag är ett dugg smal, och borde undra över hur jag kan vara så tjock. Och så känner jag mig så ytlig när jag skriver eller pratar om hur jag känner inför det här med vikten. Och egentligen är jag inte en ytlig person.. 

När det är klart klär jag snabbt på mig, och slinker ut genom dörren. Nästa person går in. Och för mig är det dags att vandra in till frukosten.