Hon släpar mig tillbaka

Det blev lite bättre ett tag, men det går upp och ned. Numera brukar jag iallafall äta hälften av frukosten, tiomålet (+ mackan som blir kvar från frukosten), oftast hela lunchen, melliset, ibland hela middagen och oftast kvällsmålet. Det är otroligt svårt och jobbigt, men det går. Men hon därinne får raseriutbrott om jag börjar tänka en gnutta friskt. Hon skriker, härjar och hatar, hatar, hatar mig. Och då gör jag det också. Hatar mig själv. Jag hatar mig själv så mycket, och får sådan panik, ångest och stress att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Hon börjar så smått klänga sig fast, klättrar tillbaka, lindar sig runt mina tankar. Vägrar släppa, och andas in ondska i hela mig. Mina tankar förpestas. Jag faller tillbaka mot kompensation och viljan att motionera mer, mer, mer. Och jag vet inte vad som kommer hända. Förr eller senare kommer hon antagligen bara rätt och slätt släpa mig tillbaka. Jag förstår inte hur jag någonsin ska få henne att försvinna, och hon hånler därinne i dunklet, redo att komma fram så snabbt det behövs. Fast även från dunklet kan jag höra hennes viskningar. Om hur tjock, äcklig och ful jag är. Om hur tjock, tjock, tjock, tjock, tjock, tjock jag är. Att ordinationen är för mycket; att all mat är för mycket. Om hur alla andra faktiskt på riktigt är smala, och hur tjock jag är. För jag vet att jag inte är smal, och jag är dessutom kort. Och jag är undantaget för ordinationen; det är mig den inte passar. Alla saker i världen har undantag, några som faller utanför ramarna och som är anpassade till oss människor överlag (ingenting fungerar bra på alla, vissa är allergisk mot medicinen eller vaccinet som är ämnat att hjälpa. Och så är det för mig. Jag är undantaget. Jag är redan tjock, och värre blir det. Och det gör mig så rädd.