tisdag 29 juli 2014
Lämna mig ifred
Jag kvävs. Just i detta nu känner jag att jag bara vill ta hundarna och ge mig ut i skogen. Jag är omringad av människor, och alla kräver något av mig. Att jag ska äta, att jag ska svara på alla tusentals frågor om hur jag mår, vad jag ska göra, om allt är bra, vad som händer, varför varför varför det inte går, varför jag låser mig och tuuusen till. Jag är kontrollerad och under uppsikt. Och jag kvävs. Jag är aldrig ensam.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Åh jag förstår så väl hur du känner. Känner igen mig så väl i det du skriver. Alla har sina åsikter om hur man ska göra och agera. Men det är inte så jävla lätt alla gånger. Dem som inte lever i en ätstörning har ingen som helst aning om nånting. Dem kan försöka att sätta sig in i hur man mår, men det går aldrig för dem att på riktigt förstå hur man mår..
SvaraRaderaKämpa på fina!
Tack för din kommentar! Det är hemskt men ändå skönt att det finns folk som verkligen förstår, på riktigt. Det kan egentligen räcka, vetskapen om att det finns människor därute som verkligen förstår mig. Alla gör sitt bästa, men ibland blir det lite mycket!
RaderaTack så mycket, jag hoppas att allt är bra med dig! Ta hand om dig, oavsett :)