Numera är jag mitt inre

Det börjar bli lite bättre. Måltiderna är fortfarande lika jobbiga, men jag har faktiskt mått bättre överlag. Fast jag känner ändå att jag inte är mig själv. Numera är jag lite mer som mitt inre, jag berättar vad jag känner, och nästan alltid hur jag tänker. Och jag orkar knappt reflektera över hur galet eller fel det låter. Jag orkar inte, helt enkelt. Så när de olustiga och oroliga känslorna försiktigt tassar fram låtsas jag inte se dem, och berättar. Det är konstigt. Konstigt att säga att jag har en dålig dag när jag har det. Konstigt att berätta att jag mår dåligt, att jag tycker att jag är tjock. Att jag tycker jag är dålig. Men jag tänker att det behövs för att jag ska kunna bli frisk. Jag måste blotta mitt inre, för jag orkar inte hålla ihop mig mer.

Så jag går runt och är instabil. Men jag antar att det är okej. Fast jag gillar det verkligen inte.