Det är en uppgift jag fått förut. Under en kort period träffade jag en psykolog på BUP pga all min stress och prestationsångest. Jag är enligt de flesta, som känner mig (med undantag för psykologerna då, eftersom att jag försöker berätta så mycket som jag kan förmå mig till), ett bra exempel på "duktig-flicka"uttrycket. Att jag ska förädla ta fram positiva saker med mig själv. Och bara det sätter konstigt nog igång ångestvågorna inom mig. De gungar, och börjar skvalpa lite över kanten. Det är fullt hanterbart, men ändå ganska starkt. Konstigt.
Jag vet att jag har väldigt svårt för att hitta bra saker med mig själv, eftersom att dessa är icke-existerande i mina ögon. Jag avskyr det. Det blir kaos inuti mig de gånger jag försökt. Den där dåliga sidan, sjuka sidan, vaknar verkligen till liv likt ett vrålande, blodtörstig monster, som bara har en sak i åtanke; att få hela mig att falla, och stängas in i ett mörkt hörn av mig själv. Mitt inre slår tillbaka med full kraft om jag ens försöker uttala det positiva i tanken, och när stormen är över är det som om hon därinne hämtar andan efter sitt utbrott, sträcker på sig, harklar, sopar bort osynligt damm från sin arm och ler överlägset och hånfullt. Och så säger hon bara "lilla vän, skaffa dig inga falska förhoppningar. Vi vet båda att det inte finns något bra med dig, så sluta hoppas". Hennes ögon är smala och illvilliga, och så lämnar hon mig. Besegrad. Men jag börjar kunna inse att hon därinne faktiskt kanske inte är så snäll eller hjälpsam. Ibland kan jag se det, iallafall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar