När jag snabbt ser upp i spegeln ser jag för först gången på mycket länge en tjej som faktiskt ser helt okej ut, iallafall för dagen. Jag tittar på henne, och hon ser tillbaka på mig. Såklart. Det är min kopia jag står och tittar på. Men hur kan det vara så? Jag har alltid varit så ful, och det är konstigt att tillåta mig själv att tänka att jag inte ser så farlig ut ändå. Att tänka att jag faktiskt ser helt okej ut, iallafall i ansiktet och håret, utan att svar upp med massa elaka kommentarer. Och plötsligt kommer en ny röst, trevande, försiktigt och tyst. Den viskar "jag tycker om dig", vilket får mig att häpet titta upp i spegeln igen. Jag ser på mig själv, och känner en slags glädje slå rot. Den är inte stark, men förhoppningsvis kan jag sköta den nya tanken, låta den växa sig större och starkare, för att slutligen kunna blomma ut. För att slutligen kunna bli bra, och kunna acceptera mig själv precis som jag accepterar precis alla andra. Kanske är jag inte ett så förskräckligt undantagsfall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar