Stjärnhimmel

Det är kyligt ute, och luften är frisk. Kall. Fräsch. När jag vänder huvudet uppåt ser jag stjärnor. Vackra, lysande. Och ju längre jag tittar, desto fler ger sig till känna. De är alla olika stora, olika starka, lysande och synliga. Tillsammans skapar de en helt fantastisk syn. Och för en gångsskull kan jag verkligen slappna av, på riktigt.

Mina vänner ligger redan på rad på trädäcket och pratar mjukt. Ljudet är hemtamt, och jag är så glad som har dessa underbara människor som vänner. Mina vänner. De är helt otroliga! Förstående, accepterande. Tar saker och ting som de är.

Jag lägger mig bredvid och deltar i samtalet. Lyssnar. Förutom rösterna hörs ett mjukt kluckande från sjön som knappt ligger någon meter ifrån huset. Och jag känner att jag lever. Livet är komplext, men det är meningen att man ska leva. Njuta, ta tillvara på det som är bra och vackert. Det som är givande och snällt.

När vi ligger där och är som mest inne i ett samtal rör det sug vid mitt öga. Jag ligger lite på sidan, med täcket virat runt mig, ända upp till ögat på ena sidan. Och plötsligt sträcker sig flera långa, stora ben över täckets kant, precis ovanför mitt öga och ansikte. Benen följs av en jättekropp, och jag blir så förvånad och chokad att jag flyger upp och skriker till. Skrämmer de andra, och vi sitter sedan och skrattar ett tag innan vi går in. Stackars spindel, jag hoppas att den inte blev totalmosad. Jag är inte så rädd för spindlar egentligen, men det där var väldigt oväntat!