Vägning 2

Jag har skrivit om det här tidigare, men vägningen är verkligen jobbig.. Jag avskyr verkligen att vänta utanför rummet, se den lysande knappen som visar att rummet är upptaget och höra tystnaden från de andra. Ibland kan vi småprata lite, men just innan vägning är det inte särskilt många som är så pratglada. Mig inräknat. 

Jag är oftast en av de tidigare, och därför hinner jag ofta bli vägd först eller bland de första. De dagar jag inte är först hör jag låset vridas runt, vet att det snart är min tur, och se dörren öppnas. Ut kommer någon, tyst, och när jag går in står någon där och väntar. Oftast R, men idag var det min behandlare som höll i vägningen (annars är det oftast samma personer). Jag stänger dörren efter mig, låser, lägger upp mina saker på en bokhylla i hörnet, och börjar snabbt klä av mig. Tänker att det går fort, det är snart över. Vill bara försvinna, vägra, gå ner i vikt. Slippa se hur tjock jag är, slippa visa andra det. 

Jag svarar, som vanligt, på de två frågorna som alltid ställs; "har du varit på toaletten?" och "har du ätit/druckit något?". Ja, och nej. Alltid samma svar. Sedan styrs mina nakna fötter mot vågen, backa upp, båda fötterna på den gudsförgätna maskinen (och inte utanför). Jag knäpper alltid händerna framför mig, står rakt, och väntar. Det tar alltid lite för lång tid innan behandlaren, som står bredvid mig och kollar vikten, säger "så" eller "tack", och jag får gå tillbaka till motsatta hörnet och klä på mig igen.

Ibland pratar de avslappnat med mig, och det hjälper faktiskt lite. Men när jag är klar skyndar jag mig ut ochvdrar en suck av lättnad över att jag är klar. En vecka kvar tills nästa gång. Jag längtar inte.