Instängd och kontrollerad

Ibland känns det som om jag ska explodera. Vart jag än vänder mig så är det människor där. Min familj, eller sjukhuspersonal. Alltid någon som slänger ett vakande öga, iaktar, frågar, mäter, läser av, kontrollerar och styr. På sjukhuset har de väldigt bra koll, och är vana. De kan alla sorters säkerhetsbeteenden, och vet hur de ska bemöta det - vilket alltid gör det jobbigare, även fast de är jätteduktiga. För att bli frisk måste jag göra det som är det värsta som finns, och jag måste gå igenom all ångest. Men ibland blir det övermäktigt, och när jag sedan kommer hem och blir helt kontrollerad så vill jag bara skrika åt alla att lämna mig ifred. Jag vill inte, jag orkar inte. Jag vill inte äta, jag vill inte se deras oroliga blickar när de tror att jag inte ser. Jag köper det mestadels av tiden, i princip jämt, men ibland blir det bara för mycket! Inte för att jag gör så mycket, jag kan på min höjd bli irriterad, eventuellt lite sur, men det är bara på mina föräldrar, aldrig på någon på sjukhuset.

Något av det värsta som finns är när jag i ögonvrån ser att de tittar på mig när jag äter. Även om de försöker göra allt väldigt diskret (och även om jag förstår att de måste göra det), så är det jättejobbigt. Jag är så obekväm med att äta, det känns så konstigt, fel och fult. Så konstiga och ovana rörelser, kladdigt och oförutsägbart. Men hela situationen är ju bara ångestfylld och obekväm, och det är bara.. Hemskt att vara så kontrollerad. Vi bor dessutom på landet, så det finns ingen bussförbindelse eller möjlighet att sig någonstans utan skjuts. Så jag kvävs lite. Ibland blir det bara för mycket. Jag är aldrig helt ensam (jag är i princip aldrig ensam för den delen heller), och jag är oförmögen att styra mitt liv själv, eftersom att alla runt om tränger sig på, kontrollerar mig. Jag kan liksom inte fly undan. Och skulle jag göra det måste jag stå ut med det som kommer därefter. Besvikelse, gå emot vad andra säger åt mig att göra, frågor, övertalningsförsök, "tjat" och utläggningar. Och det orkar jag inte heller. Då vill jag bara fly, vara ifred, och gömma mig från all ångest.

Missförstå mig inte bara. När jag väl blir irriterad på mamma, som är den som tar hand om mig och måltiderna, så ångrar jag mig direkt efter. Jag vet att hon vill hjälpa mig, men ibland känner jag bara att jag inte vill ha hjälp. Jag vill kunna strunta i att äta. Vara ifred. Slippa alla ögon, all oro, all kontroll. All ångest, panik, stress och självhat. Men det går inte alltid att hjälpa, eftersom att folk pushar när jag mår som sämst, och för att jag ska göra det värsta som finns.

Jag är lite av ett kontrollfreak, och har alltid tagit mycket eget ansvar. Redan som liten tog jag på mig ansvaret för mina läxor. Snart pushade jag mig självmant till att alltid få högsta betyg, och jag intalade mig själv att inget var bra nog. Jag var aldrig bra nog. Jag kunde alltid göra mer, oavsett om det i praktiken inte skulle hålla. Men grejen är att, även om jag har en jättebra familj och en underbar mamma som alltid finns där och hjälper mig, och som jag vet bryr sig om oss mer än något annat, så har jag skött mig själv. Jag har varit en "duktig flicka". Inte ställt till med bekymmer, gjort det som förväntas. Rullat på, pushat, stängt in det jobbiga och styrt mitt liv själv. Så det är svårt, så svårt, när jag inte längre kan styra mitt liv. Men det här är förhoppningsvis min väg ut. Jag kommer bli styrd och kollad länge till, men tillslut blir det bra. Tillslut blir jag lite friare. Och oavsett vad, ett liv med en ätstörning är så långt ifrån frihet du kan komma. Egentligen.

(Skrivet den 18/7)