Tågkaos & kaos

Det är smått kaotiskt när jag kliver av tåget. Det har hänt en olyckshändelse på en av stationerna, så tågen går varken dit eller till någon station därefter. De åker hit där jag är, lämpar av människor och vänder sedan.

I tunneln som delar sig i två utvägar pumpas det ut människor från perrongen. Jag stannar upp i mitten, vet inte vilket håll jag ska ta. Jag funderar på att fråga någon, men vem ska jag fråga? Alla går så snabbt, skyndar på nästan som om de vet att jag funderar på att stoppa någon och fråga vart jag ska ta vägen. Eftersom att alla bara forsar fram bestämmer jag mig tillslut för att ansluta mig till den största strömmen. I värsta fall är det bara att vända.

Men strömmen leder mig rätt, och jag kommer upp till bussarna. Och där är det helt fullt (!) med människor. Jag slås av total förvirring, tills bussen som går till rätt station plötsligt kommer. Jag skyndar dit, ställer mig i den långa kön och hoppas att jag kommer med. Och det gäller att hålla platsen, för folk är riktigt oförskämda och försöker hela tiden gå före.

Jag är den sista som kommer på bussen och får plats, och jag är glad att jag inte lät den enträgna tjejen bakom mig tränga sig före, vilket hon gjorde ungefär hundra gånger.

Eftersom att jag kom på sist blir jag inte så mosad, vilket är jätteskönt. Jag tycker det är obehagligt/jobbigt att stå helt ihopklämd mellan folk. Men jag måste vara snabb när dörren öppnas, och eftersom att folk inte väntar tills den öppnat sig utan tränger sig upp bredvid mig kan jag inte flytta på mig utan blir mosad av den flera gånger. Jag föredrar dock verkligen det framför att stå ihopklämd mellan massor av andra.

Tillslut når vi stationen, där mamma väntar. Vi skyndar oss hem eftersom att hon måste fortsätta jobba och ska iväg innan middagen. Jag fotar valpar och klipper klor, och sen är det dags för middagen som går ganska så bra.

Kvällsmålet är däremot hemskt. Jag mår jätteilla och vill verkligen inte ha det, men jag orkar inte hålla på och "bråka" om det. Därför äter jag så snabbt jag kan, och ångesten och paniken pressar sig snabbt uppåt. Jag lyckas hålla den precis vid gränslandet. Ibland skvalpar det över en aning, men jag klarar att trycka tillbaka det. Men det känns hemskt. Jag kan inte sitta stilla, och paniken pulserar i hela kroppen. Och jag orkar bara inte. Jag gör mig iordning, kämpar mot tårarna som bara vill strömma ut och sätter mig och redigerar bilder. Och jag känner att jag hatar min ätstörning.