Att stå ut i smärtan

Igår var jag hos en massör/terapeut eftersom att jag har ont i ryggen. Det gör ont så fort jag rör mig, och vissa rörelser kan jag knappt göra för att det gör så ont, så jag tänkte att det kanske kunde vara bra att säga till om det. Annars brukar jag tänka att "det går över", men den här gången nämnde jag det, och då fixade mamma med en terapeut. 

Hur som. Jag var tydligen jättejättesne i ryggrad/bäckenet/sittbenet. Minns inte riktigt, men hon sa iallafall att det var några kotor som vridit sig. Som tur var lyckades hon fixa till alla utom en, L2:an. Om det inte kändes bättre inom någon dag så skulle jag höra av mig igen, men det kan hända att jag blir tvungen att gå till en kiropraktor. Så nu hoppas vi att det går över, eller räcker med att gå en gång till till henne.

Det här med att stå ut i smärtan är väldigt likt den psykiska delen. Både terapeuten och vår "ledare" i andningsövingsgruppen och kroppskännedomen säger att jag är "tuff", att de vet att där de just tryckte så gör det jättejätteont, men att det inte ens syns på mig. De andra säger "aj", drar in luften jättesnabbt och försöker rent instinktivt dra sig tillbaka de gånger hon har visat oss ömma punkter i grupperna. De säger att jag ska säga till om det gör för ont, men att det måste göra ont för att dem ska kunna fixa till det som nu måste fixas. Så jag säger aldrig till, för jag vet att det går över. Jag vet att jag måste, så även om det gör svinont och jag helst skulle vilja säga att det gör ont, så försöker jag bara hålla mig lugn och stilla. Det känns så meningslöst att berätta att det gör ont. 

Jag tror att det är likadant rent psykiskt. Jag skriker inte "aj", utan jag har
bara försökt stå ut i det. Stå ut, stå ut, stå ut. Något annat vore svagt, och allt självhat och att jag tycker jag är jättetjock och ful är så jobbigt att prata om. Jag skäms, så därför har jag bara hållit det inne, precis som när det gör fysiskt ont. Jag rör inte en min, ler istället och hackas sönder inuti. För förr eller senare känns det lite bättre. Men det är ju oftast inte så man blir av med det onda, eller hur?