Det är komplicerat

Att leva ett liv där det alltid handlar om att äta minsta möjliga är otroligt påfrestande. Det är svårt att förklara, för det är så invecklat, och långt. Allting ligger liksom ihoptrasslat, det är ett nystan med miljontals tankar, känslor och händelser, så jag vet varken vart jag ska börja eller sluta. Det är svårt att nysta upp allting så att det blir någorlunda konkret.

För mig har ett liv med anorexi inneburit (och innebär) jättemycket ångest och obeslutsamhet, vilket inte är ett direkt utmärkande drag för mig. De gånger som jag haft "friska glimtar" har jag verkligen känt att jag inte orkar leva såhär. Samtidigt kan det inte hålla i sig någon längre stund; så fort jag kommer in på den "friska vägen" så slukas jag inifrån av ett mörker som är otroligt starkt, och jag har verkligen slitits mellan att jag inte vill leva så, respektive att jag måste leva så. Men den här tanken och känslan ser då simpel ut i skrift, men den innebär så mycket tankar och känslor. Det har alltid slutat med att jag kommit fram till att jag omöjligen kan vara sjuk. Jag är inte sjuk, och jag är tjock. Och detta följs av en så stark ångest att det antingen utmynnar i starka ångest/panikattacker, eller ett maniskt, ångestfyllt tvång att göra något vettigt. Plugga, städa, plugga, fixa, plugga, städa igen, plugga plugga plugga  och så vidare. Många gånger när jag har mått som sämst och bara känt att jag inte orkar, att jag måste ta det lugnt så slutar det med att stressen, oron och ångesten drivit mig att plugga. Ni kan inte tänka er hur mycket tid jag har lagt ner på att plugga, trots att jag egentligen bara har behövt sätta mig och inte falla för kraven som blir helt övermäktiga.

Min ätstörning hänger ihop med min prestationsångest gissar jag - jag blir aldrig nöjd med mig själv, och jag har alltid drivit mig till att få de högsta betygen. För mig är inget annat bra nog, och inte ens när jag får dem kan jag känna att jag är stolt eller riktigt glad. Detta gäller dock bara mig, och när det kommer till att jämföra mig själv med alla andra inser jag att jag är ganska så ologisk (men det är skillnad på att förstå det och verkligen förstå det). När det gäller andra människor bryr jag mig inte ett dyft om huruvida de är smala eller stora, det viktiga är bara hur de är på insidan. För vem är så ytlig att det spelar någon roll hur människor ser ut, så länge de är trevliga, snälla och lojala? Det betyder verkligen ingenting för mig. Människor är vackra som de är, på sitt sätt. Man behöver absolut inte vara smal för att se bra ut. 

Jag tycker dessutom att till exempel ett E är bra om det är något man har kämpat för. Vissa personer har extra svårt för vissa saker, vilket betyder att man måste se till omständigheterna. Men när det kommer till mig själv tänker jag alltid att jag kan alltid göra mer. Jag kan alltid plugga mer. Och även om jag rent teoretiskt kan förstå att det är ohållbart att plugga från att jag kommer hem från skolan tills mitt i natten, och bara sova någon timme, så är det så jag tänker om jag inte får det betyg jag satsar på. Jag har haft möjligheten att plugga, så jag skulle pluggat ännu mer.

Som jag skrev innan är det här så brett och komplicerat, så det blir svårt att följa en röd tråd, eller skriva det på ett bra sätt. Det känns alltid som om jag inte förklarat det tillräckligt bra och som om jag missar att skriva massor av viktiga saker.
För en ätstörning handlar om att ibland vara jättehungrig (iallafall i början), som sedan följs av en slags rastlöshet, samt ett otroligt hat mot dig själv så fort du stoppar något i munnen. Varje tugga är helt enkelt för mycket. Anorexi göds av självhat. Och förutom detta så har jag drömt så otroligt mycket mardrömmar. Vissa perioder har det varit iallafall en varje natt i några veckor. Varje natt. Och de är riktigt läskiga, beräknande, onda, invecklade och otroligt skrämmande. Jag har vaknat flera gånger och haft svårt att andas, och den där äckliga, läskiga känslan vill inte lämna mig. Så tillslut blev det extra svårt att gå och lägga sig - för jag hade även svårt att somna, och det byggs upp en rastlöshet som gör att det är svårt att överhuvudtaget gå och lägga sig, eller att ta det lugnt. Men trots allt har jag ofta lyckats lägga mig i tid (vilket är helt omöjligt nu eftersom att jag känner mig så rastlös). Det finns liksom ingen inre frid, man sover dåligt, stressar, oroar sig, mår dåligt och kan inte ta det lugnt. Man tvingar sig ut på långa promenader, och kan inte sitta stilla och slappna av.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga mer, det blir alltid så virrigt att ta upp det här. Ibland, väldigt sällan men ibland, så kan jag känna en slags lättnad över att jag måste äta. Att jag inte har kontrollen längre. Det blir nästan som en undanflykt. För mig själv, för monstret där innanför; "jag måste äta, annars kommer de vara på mig, och det orkar jag inte. Jag kommer ändå inte undan". Och under några korta sekunder, ytterst sällan, så känner jag en lättnad att veta vad jag ska göra. Men oftast är det hemskt att ha förlorat kontrollen. Och just nu känner jag bara att jag inte orkar med det här, jag vill bara må bra. Men så fort jag tänker så så viskar rösten inuti mig att det är hemskt, och dåligt. Att jag ser helt hemsk ut, och jag kan känna hur fettet bara hänger från kroppen. Och om jag envist försöker hålla kvar i det friska så rustar mörkret upp sig, stormar hela mig, skriker så att jag inte kan höra något annat och slukar hela min själ tills jag kapitulerar. Och då, när jag kapitulerat, så tar jag till mig mörkret som en kär vän, och välkomnar det. Och mörkret tar allt det den kan. Och så tar det lite till.