En potatisdag

Lite mer än ett dussin par bestick gnisslar och skrapar mot tallrikarna. Några pratar och jag slås av en lätt vindpust när den vaggande fläkten långsamt roterar förbi i rätt riktning. Bredvid mig är ett avlångt, smalt fönster öppet, men den tunna gardinen är fördragen så att de andra inte ska bländas av solen. Det är varmt i rummet, kvavt. Luften vibrerar, men inte av värmen. Det är alla instängda känslor som trots allt sipprar igenom. 

Lunchen börjar relativt bra med tanke på att det är potatis. Den senaste tiden har jag inte kunnat äta någon potatis alls, så man kan säga att jag har fått äta mycket extramackor! (Vilket även det inte är så smärtfritt. Mackor är en av de svårare sakerna att äta, men det går. Oftast).

Så, för första gången på länge pressar jag i mig de där himla gulingarna. Jag gör det. Jag äter potatisen. Eller, ja, fyra av sex iallafall. Och för första gången känner jag ett litet, litet sting av olust över att jag inte åt upp, dock är det väldigt lite och svagt. Men jag slås av att jag blir så trött på mig själv. Tankarna säger tillslut bara "jag orkar inte med dig", och så lägger jag mig ner på madrassen i vilorummet, slutet ögonen och försöker vila. För ärligt talar orkar jag inte med mig själv just då.