Oro

Jag har aldrig riktigt varit en sådan person som skjuter upp saker, vilket mer eller mindre kan bero på min benägenhet för att oroa mig. Och oroa mig, det har jag gjort. Alldeles för mycket.
Just nu oroar jag mig för att bli frisk. Och för att inte bli frisk. Jag oroar mig för min vikt, och vad som kommer hända när jag får veta vad jag väger. För imorgon är det bestämt. Imorgon får jag börja ta del av min vikt.

När allt det här hände så försvann vår våg illa kvickt, vilket var en stor omställning. Jag kunde bli som fastklistrad på den där vågen mellan 3-10 gånger om dagen, medan hatet vällde genom mig. För om det är något som kan trigga mig så är det vikten, och att se mig själv i spegeln. Att få se den där fula, misslyckade tjockisen som stirrar tillbaka genom spegelglaset. Den där tjocka människan som äter jättemycket, och jätteofta. Men det är så konstigt, för det där med vikt är egentligen inte jag. Jag har inte brytt mig om vikten förrän det här startade (vilket iof var ett tag sedan), men jag bryr mig inte ett dyft om vad andra väger, eller huruvida de är smala eller lite större. Jag bryr mig om människan. Och alla människor är vackra på sitt sätt, alla har en unik skönhet på något sätt. Så varför skulle jag bry mig om något så obetydligt som vikten?
Men tydligen har jag varit beredd att gå i graven för att få den där enfaldiga siffran sänkt. Det är helt stört.
Det värsta är att jag är så orolig att jag ska få värsta bakslaget nu. För jag ser hur hon sitter inuti mig, lugn och hånleende. Hon vet. Jag vet. Vi vet att hon bara väntar på morgondagen. Morgondagen då hon kan slå klorna i mig, gräva djupt in och ta över.

Jag vet att jag är ynkligt svag. Men jag kämpar allt vad jag kan; det är bara så svårt när hon nässlar sig in, sprider ut sin kontroll lite varstans. Varsamt, genomtänkt. Allt för att kunna ta över. Och det lyckas.
Så jag oroar mig. För allt. Både från det friska perspektivet, och från hennes perspektiv. Och jag känner mig bara helt kluven.