Jag har ångest. Det vill inte släppa, och jag försöker verkligen att inte gå upp i det. Släpper jag taget och låter mig falla in i det så går allt på repeat, det kastas omkring huller om buller och blir fullständigt K.A.O.S. Det är som att kastas utför en bergmur, och bara fall längre och längre ner i mörkret. Det blir bara värre och värre, paniken ökar, möjligheten att tänka klart minskar och tankarna går i spinn. När jag låter mig kastas ut i det där slutar det oftast med en ångestattack, om jag inte lyckas haka mig fast i bergväggen och långsamt och mödosamt klättra upp igen. Men även om jag klättrar så försvinner ju inte mörkret direkt, utan successivt, och bergväggen är inte särskilt samarbetsvillig.
Så just nu kämpar jag för att inte slukas av ångesten. Bara att skriva är assvårt, för då släpper jag efter, och det är svårare att koncentrera mig på två saker samtidigt. Att skriva alltså, och att kämpa för att någon inte ska kasta mig utför en bergvägg. Det är "piece of cake", fast som det är för mig. Piece of cake är inte lätt. Så motsatsen till ordets egentliga innebörd. Jäkla svårt alltså.
Som du eventuellt har kunnat gissa med tanke på rubriken så har jag fikat. Mitt kvällsmål bestod av en halv hallongrotta och en halva av en annan sorts kaka gjord på maräng och någon sorts kräm. Den var rosa (jag älskar rosa) och smakade konstgjort. Hallongrottan var helt okej om man åt det i mitten fördelat med själva kakan. Kakan i sig smakade lite annorlunda också, ganska salt. Så jag var inte jätteimponerad av hur de smakade måste jag säga. Men jag åt allting ändå, vilket är en stor vinst i sig. Jag har nämligen issues med att äta upp saker som inte är "tillräckligt gott" eftersom att om det inte är det är det extra bortkastat att äta det. Det är ett inlärt beteende som suttit stenhårt sedan flera år tillbaka. Kruxet är bara att det lätt blir så att man plockar bort mer och mer - så har det iallafall blivit för mig;
om vi säger att vi har tre olika kategorier, A, B och C, där A innehåller mat som jag varken tycker illa eller bra om, B innehåller saker jag tycker om och C saker som jag tycker väldigt mycket om /älskar, så ryker ju sakerna inom kategori A först. Därefter försvinner allt mer ifrån kategori B, och tillslut även mycket från kategori C. Undantaget är saker som är väldigt nyttiga (då kan jag äta saker som jag inte tycker jättemycket om), och ibland kan det bli så att jag äter från kategori A eller B, men då har det ofta blivit för lite eller liknande. Dock har detta beteende blivit mycket bättre i och med att jag går i behandling nu, men just när det gäller utmaningar och kakor/godis/glass aka de saker som jag ser som onyttiga så sitter det där beteendet stenhårt fast i hjärnan. Därför är det ett stort framsteg att inte lämna, pilla sönder och plocka isär och så vidare. Det vidmakthåller ätstörningen och gör utmaningen lättare på ett negativt sätt.
Det blir dessutom värre efteråt när jag ätit onyttiga saker som jag inte fullkomligt älskar (fast det är också jobbigt, eftersom att det är så förbjudet/skamfullt att tycka jättemycket om något ätbart för mig) eftersom att det känns så "bortkastat". Och förbjudet. Och bara fel. Det känns så fullkomligt onödigt och jag blir arg på mig själv för att jag utmanar mig. Eller ja, ätstörningen blir arg, för det finns faktiskt en del som ser framsteget och kan koppla det till en framtid. Fast den är liten. Pygmé. Typ en liten dvärg-gnom.
Efter en timme och en kvart, tjugofem tusen ton ångest och en ångestattack senare känns det iallafall äntligen lättare att andas. Det börjar kännas som om jag nästan får ordentligt med luft igen, och jag är inte lika arg på mig själv. Det är svårt att förklara. Men ätstörningen hatar mig verkligen när jag gör sånthär, och det är som att ha en våldsam galning inuti sig som får världens tantrum och den där elaka galningen härjar som jag vet inte vad. But the cake is in my stomach och det finns ingen återvändo. Och det kan jag få hur mycket ångest ätstörningen vill över, men aa. What have been done can not be undone.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar