Torsdag, del 3

Torsdag 23 april

Vi tar en nummerlapp och sätter oss ned för att vänta. Jag hoppas att det inte ska ta hur lång tid som helst - mina erfarenheter är att man kan få vänta ett tag när man åker in till sjukhus. Det tar dock knappt någon tid alls innan det är vår tur att gå fram till en av tjejerna i glasluckorna, och där får jag svara på massor av frågor. Jag får rabbla mitt personnummer och berätta och visa fram remissen, och sedan får jag ett armband med namn och nummer på som jag ska ha på mig. Därefter skickas vi tillbaka för att vänta, och det tar inte lång tid innan jag blir uppropad.

Jag och mamma raglar (eller jag står för ragglandet) efter sjuksköterskorna, och in i ett undersökningsrum. Jag får lägga mig på en säng, de kollar diverse grejer och ber mig att göra olika saker. Jag minns inte så mycket, men jag vet att jag skulle hålla upp benen, vilket inte brukar vara något jätteproblem direkt, men nu skakade de som jag vet inte vad. Därefter började de ta fram den förhatliga vagnen som alltid kommer, och som betyder blodprov. Vad oväntat.. Jag får alltid ta blodprov när jag besöker ett sjukhus. Alltid. Och jag avskyr det. Min spruträdsla kan trigga igång ångestattacker, men det har ändå blivit lite bättre och jag brukar kunna hålla mig någorlunda normal.

Jag blir stel som en pinne, alldeles kall och skakig och får svårt att andas. Det börjar lätt snurra i huvudet och hjärtat bankar hårt, hårt därinne. Vem kom egentligen på iden att stoppa in grejer i blodkärlen?? Varför har man inte kommit på något bättre än? Usch, usch, us-aj! Jag hoppar till när sjuksköterskan råkar sticka mig med nålen när hon förbereder provet. Hon ser förskräckt ut över sitt misstag och ber om ursäkt flera gånger. Jag säger lugnt att det är okej. För det är det - hon gjorde det ju inte med flit.

När blodet är utplågat och utdraget och utsuget ur min arm så stoppar de in en kanyl. Det känns konstigt, obekvämt och mycket oskönt. Jag får lägga mig ned på sängen, och börjar rätt snabbt känna mig ännu mer yr än jag gjorde innan. Sedan rullar de iväg med mig, vilket känns hur skumt som helst. Jag skulle hellre gå, men jag tror inte att det hade gått så bra. Jag blir körd till ett stort rum med massor av patienter bakom blåa skynken. Mamma och jag väntar på att nästa ska komma och hämta oss, som vi blivit tillsagda. Jag ska ligga kvar i sängen och vänta, vilket jag gör. Men det känns väldigt konstigt.

När vi väntat ett tag kommer det tillslut en ny sköterska och rullar iväg med mig. Vi går in i ett av de små "rummen" som avgränsas med blåa skynken, och hon drar för det och stänger därmed ute all insyn. Det är massor av apparater där, och hon börjar koppla in dem. Jag får massvis av klisterlappar på mig med sladdar, och en fingermockapär som jag inte kommer ihåg vad den mätte. Men den skulle iallafall sitta där och skrek ilsket om man tog av den (sköterskan tog nämligen av den när jag skulle lämna kissprov, och sedan visste vi inte om den skulle på igen eller inte och fick lyssna på P.I.P.E.T ganska länge innan någon upprört kom och satte på den på mitt finger igen. Ja, det var ju inte jag som tog av den). Varje rörelse med armen kändes jätteäcklig och konstig, eftersom att kanylen satt där, och när jag försökte pilla med mobilen mådde jag jätteilla. Så jag fördrev endel av tiden med att kika på människor, och lyssna på de andra två patienterna som var i samma avdelning som mig.

Mamma köpte middag, som gick över förväntan men som ändå inte alls var fullvärdigt då det blev i underkant och jag klarade inte av att äta upp, och sen fick jag veta att de ville ha kvar mig över natten.