Torsdag del 2

Torsdag 23 april, 13:30 & framåt

Såhär i efterhand kan jag återge lite av vad som rörde sig i mitt huvud, men just där och då var jag mest inne i detaljer. Jag fastnade liksom i vissa tankar och grävde mig in i dem. Jag var väldigt borta, vilket kanske inte riktigt framgår i texten.

Ljud. Det är så mycket ljud. Jag kan inte koncentrera mig, eller fokusera, eller någonting. Jag måste ha det tyst, klarar inte av alla ljuden. Jag vill bara lägga mig ned, och bara vara omgiven av lugn och stillhet. Jag vet inte vad jag ska göra. Blöder jag? Jag blöder nog näsblod. Jag blöder näsblod.
Jag måste härifrån, kan inte sitta i den här röran längre.

Jag sitter som tur är precis intill rummet där min behandlare sitter, och jag går till henne. Knackar på, och försöker liksom hålla kvar i det medvetandet som jag fortfarande har. Säger att jag behöver prata med henne, så vi går till ett rum som bara ligger några steg därifrån. När hon frågar vad jag ville tror jag att jag frågar om det finns något ledigt rum, att det är så mycket ljud och att jag inte orkar med det. Sedan minns jag inte riktigt vad hon säger, men jag vet att hon frågar mig om jag har bestämt mig gällande en medicin.

Medicin.. Vilken medicin? Ordet går på repeat i huvudet. Jag kommer inte fram till någonting alls. Jag liksom glider undan mer och mer, och vad jag kan minnas så funderar jag kring vad jag precis blev frågad om. Tankarna är inte direkt särskilt djupa, utan kretsar mest kring ordet, eftersom att det är så långt som min hjärna kan ta mig. Jag hinner bli rädd för någon sekund, när jag inser hur borta jag är, men sen är det som om någon släpper ned rullgardinen framför mina ögon med en smäll, och jag blir helt lost.

E pratar med mig, frågar saker. Vad jag kommer ihåg så tror jag att hon frågar hur jag mår, och att hon blir orolig. Hon frågar om jag vet vart jag är, och jag kommer med det otroligt konstruktiva svaret "i ett rum". Sedan fastnar jag i "i ett rum" och går in i detalj gällande vad ett rum är. I huvudet, alltså. Jag tänker mest kring ordet, vad ett rum är. Sedan hör jag att hon frågar om jag vet vem hon är, och jag tror att jag svarar och säger hennes namn.

Någonstans innan eller efter det här så minns jag att det stod en liten klocka inne i rummet som tickade. Jag höll på att bli helt galen av den där klockan. Det går inte att beskriva, men ljudet uppfyllde hela mig, och det var otroligt jobbigt. Jag hörde bara det där tickandet, som lät hur högt som helst. Så jag sa något om det, och hon fick tyst på den, tack och lov.
Ett tag var jag helt uppe i att jag blödde näsblod, och jag sa att det kändes som om jag blödde ur näsan. Hon bad mig då att känna efter, vilket jag gjorde, och kom väl fram till att jag inte kunde känna något blod. Men jag kunde inte riktigt koppla det. Jag kände inget med händerna, men jag kunde inte komma ur tanken om att jag blödde.

Det här är egentligen det jag minns. Jag tror att jag satt och stirrade in i väggen ganska länge. Jag vet inte om jag egentligen tänkte på något. Vad jag kan minnas så kände jag inte kroppen riktigt tror jag, jag kände nog knappt någonting. Jag fastnade i simpla tankar, om jag ens tänkte något. Jag minns som sagt inte allt, utan mest saker innan jag blev helt borta och när det började släppa. Jag vet att I kom och satt med mig ett tag, men jag minns inte om hon sa så mycket eller om jag svarade.

Tillslut kom E med en människa som jag aldrig sett förut. Jag vet att hon är läkare, men jag vet inte om jag minns det från när det här hände, eller om det är för att jag fått veta det i efterhand. Jag minns bara att jag på något avtrubbat sätt kände mig stressad av att det var en helt främmande människa där. Varför vet jag inte, eftersom att jag aldrig har haft särskilt svårt med människor eller främlingar.
Hon frågade mig saker, och jag fick ta av mig tröjan. Jag minns att hon tog blodtryck, och bad att jag skulle titta på henne, vilket var väldigt svårt och väldigt jobbigt. Jag tror att hon var där ganska länge, men ja, jag minns inte jättemycket.

Innan läkaren gick började det släppa ett uns. Jag var fortfarande inte direkt medveten om allt, men det blev ändå lite bättre. Det började komma lite tankar igen, om än korta och oerhört simpla.

När mamma kom var klockan tre. Vi skulle haft utvärderingsmöte, så när de ringde henne var hon redan påväg. Hon satt med mig medan vi väntade på remissen, och då började det släppa ganska mycket. Då kände jag mig så otroligt liten, ledsen, rädd och orolig. Vad hände egentligen med mig? Vad var det här? Just då blev allt centrerat till vad som hade hänt, och kring rädslan och kanske chocken över det. Jag kände mig fortfarande väldigt konstig och trött, men var relativt klar ändå, typ normal.

När självkontroll är något som man baserat i princip allt på så är det oerhört skrämmande att tappa kontrollen. Jag har börjat inse mer och mer hur strikt och stenhård kontroll jag har, och hur mycket jag faktiskt har kontrollerat. Det är ganska extremt, och jag kan inte säga annat än att mina kriterier för hur jag ska vara ligger långt mycket närmre en robot än en människa. Jag har utgått ifrån att jag ska kunna kontrollera allt, men nu kan jag inte det. Och det som hände var verkligen en enorm förlust av kontrollen, vilket är oerhört skrämmande och jobbigt för mig. Jag måste kunna styra mig själv, och att andra ser mig när jag mår dåligt eller blir tvungna att anpassa sig eller ta hand om mig är också väldigt jobbigt - det tror jag att de flesta kan känna igen sig i. Det som hände har jag dessutom inte varit med om förut, och det var väldigt extremt. Så förutom att jag hade lite smått panik över att jag kan tappa kontrollen så grovt så kunde jag inte heller släppa vad jag utsatte andra människor för. Det måste vara obehagligt att se en människa bara försvinna, och jag tycker väl inte riktigt att det är andras jobb att ta hand om mig.

Vi satt där ett tag och väntade på att de skulle komma med remissen, vilket var ganska skönt. Jag behövde hämta mig lite, allt var så förvirrande och jobbigt och obehagligt och läskigt. Jag ville aldrig vara med om det där igen, men just då fanns det inte så mycket plats att oroa sig för framtiden. Bara för vad som hänt och vad jag hade gjort och hur jag hade betett mig. Och att ta in allt. Jag var mig själv, men kände mig ändå lite "bortdomnad" och väldigt.. Trött. Utschasad. Jag vet inte hur jag ska förklara känslan av trötthet och rädsla och sorg.. Och att vara med men ändå inte helt. Jag tänkte, och sa det högt också, att jag måste vara helt onormal och verkligen helt störd. På riktigt. Inte bara lite störd i huvudet som i att "jag har en ätstörning"-störd, utan tillräckligt störd för att bara checka ut och försvinna. Att jag var värsta psykfallet, och hade tappat greppet på riktigt, men det sa jag inte högt.

Tillslut fick vi remissen, och E följde oss till skorna. Hon berättade att ångest kan göra så att det blir såhär, men att de tyckte att vi skulle kolla upp det också ifall det var något annat. Och som återkommande tema så minns jag inte så mycket mer av vad hon sa. Jag hade lagt min nyckel någonstans (och kom ju såklart inte ihåg var. Som tur var låg den i grupprummet, där jag brukar lägga den, så den hittades snabbt). Det tog ungefär jättelång tid att sätta på sig skorna, men tillslut kunde vi vingla ut ifrån sjukhuset för att ta oss till nästa.