Sämsta matdagen på länge

Det känns som om hela mitt huvud är fullt med bly när jag vaknar. Jag är så himla trött att jag inte ens öppnar ögonen först, utan det första som kommer är tankarna och tröttheten. Jag liksom glider ur sömnen mer och mer. Efter den första, korta tanken så slår jag upp ögonen för att titta på klockan, och sekunden därefter börjar alarmet ringa. Jag stänger av det och lägger mig ned igen. Så trött.
Nästa gång jag tittar på klockan har det mirakulöst gått en kvart. Holy moly! Upp ur sängen, morgonhälsa snabbt på hundarna, på med kläderna, borsta håret och ner till bilen. Tio minuter bara sådär, chopp chopp. Under tiden hinner jag dock känna hur trött och seg jag känner mig. Jag överväger faktiskt att stanna hemma (fast jag överväger det egentligen inte på riktigt). Förutom att jag känner mig helt mos så känns det verkligen jobbigt att åka till Capio. Helgen har inte gått så bra, och då blir det så mycket värre när jag kommer tillbaka dit.

När jag sitter på tåget och lyssnar på musik kommer oros- och ångesttankarna. Snart framme, då ska jag bara gå till sjukhuset, och sen är det frukost. Panik! Jag försöker tränga bort tankarna och griper tag i första bästa som säger att "jag är trött". Varför är jag så trött egentligen? Även om jag var uppe vid fem i morse och rastade en av hundarna som behövde ut samt att jag har sovit dåligt hela helgen så är ju det absolut inte någonting nytt. Och även om jag inte har ätit helt enligt ordinationen så är det ju inte så illa? Det påverkar ju knappast så mycket.. Men en liten röst planterar ändå ett frö. Den säger att jag inte ätit särskilt mycket, och att det måste vara det. Jag har dessutom druckit dåligt; så blir det alltid när maten går sämre. Jag skakar av mig tankarna och försöker fokusera på något annat. Jag lyssnar på musiken och tänker på hundarna istället.

Måltiderna är hemska, och dagen går värre än jag väntat mig. Jag får så himla dåligt samvete gentemot de andra som sitter vid samma bord som mig, och jag är jätteorolig att jag ska påverka dem. Om någon annan lämnar eller får det extra jobbigt de gånger som jag har det jobbigt eller inte äter upp så skyller jag det direkt på mig och får hur dåligt samvete som helst. På sätt och vis är det bra, för om jag inte hade brytt mig om de andra så hade den här dagen blivit helt katastrofal tror jag. Det lilla som fungerade vid lunchen fungerade mestadels för att jag inte vill dra ner dem.

Vid melliset, när tiden är ute, blir jag tillfrågad om hur jag vill göra. Vår behandlingsassistent säger att hon tror att det skulle vara bra att avsluta med att äta upp melliset iallafall, och frågar vad jag bestämt mig för. Jag säger att jag vill äta upp, men att jag inte vet om det går. Jag får sitta kvar iallafall, och jag lyckas faktiskt äta upp det - men det tar verkligen emot, och efteråt blir det jättejobbigt. Det som gjorde att det gick var att jag kände att nu när hon ger mig extratid, vilket de inte gör längre, så måste jag äta upp. Jag kan inte sitta här och vara jättelångsam och låta henne vänta hur länge som helst och inte klara att äta. Jag MÅSTE äta upp det.

Det känns så fel att säga "jag vet inte om det går". När jag har till exempel pluggat, eller när jag tävlar, så ger jag inte upp. När jag har pluggat så har det inte funnits något "om" eller "jag vet inte om det går". Det har inte funnits något annat alternativ; hur svår uppgiften än var, eller om jag inte vann, så körde jag på. Och här finns det egentligen inget annat alternativ heller. Det är bara det att monstret slukar mig då och då, och då kan jag göra vad jag vill, men när jag hamnar med tallriken framför mig så tar det liksom stopp. Jag kan inte förklara det riktigt, för ibland är det jättemycket jobbiga tankar, men ibland är det inte mer än vanligt, men det går bara inte. Det bara går inte.