Hello, Hi again

Jag är tillbaka. Äntligen! Jag har nog inte varit här på iallafall två veckor, och jag började nog blekna bort för ett tag sedan. Men nu är jag här, och jag har slagit igenom med full styrka. Jag har lyckats övermanna monstret och rycka bort hans äckliga händer, knuffa bak honom och åter tagit kontroll över framsätet. Jag har lyckats krypa fram ifrån mitt mörka, instängda hörn som jag förpassades till när monstret hoppade in.

Det har varit så konstigt, för det har verkligen bara tagit stopp. Jag har inte haft så mycket ångestattacker (i princip inte någon), även om ångesten har varit väldigt hög. Jag har inte heller haft jättemycket tankar om att jag inte ska äta, inte förrän i slutet (dessa två veckor när det verkligen har gått utför). Jag har gått in med inställningen att jag ska äta upp, och misslyckats i princip varje gång. Mina intentioner har inte varit att missa måltider när jag har gjort det; det har verkligen tagit stopp och jag har inte förmått mig att fixa i ordning maten (om jag varit ensam), och när jag suttit med tallriken framför mig har jag liksom.. Sugits in i stunden. In i tallriken och maten, fastnat på något sätt. Tid och rum har försvunnit lite, på ett sätt som det inte gjort förut. Man kan verkligen säga att jag sugits in i tallriken, det har varit det enda jag sett, och jag har helt tappat tiden och ja, allt.

Jag har haft panik och gråtit över att ingenting fungerar. Det har varit extra jobbigt med vägningen; jag är rädd för att gå upp i vikt, men faktiskt har det känts jobbigt att gå ned också (även om monsterjaget varit glad över det). Jag har försökt, men monstret har med lätthet bara behövt blåsa lite för att jag ska falla. Jag har varit rädd, olycklig, förkrossad, känt mig helt värdelös, inte sett någon framtid och tvivlat så mycket på behandlingen och mig själv. Känt att jag aldrig kommer att bli frisk. Och efter några dagar börjar alla ätstörda tankar och beteenden, som jag jobbat med, ploppa upp igen, förstärkas, utvecklas och stärkas. Det är som ett brev på posten. Så snart det går dåligt med maten så kommer allt det där rusande; rädslan för att gå upp i vikt, massor av tankar etc. Allt som jag hade lyckats bli av med kom tillbaka. Det jag hade förbättrat och försvagat växte sig starkare och starkare. Och hoppet rann genom mina förtvivlade fingrar.

Men jag tänker inte vara sjuk. Jag tänker inte gå med på det här. Jag är jag; jag tillhör mig själv. Monstret har inte en plats hos mig. Jag tänker INTE må dåligt. Jag tänker ÄTA och MÅ BRA. Jag har ett så vackert liv, och när allt det här hemska, förbannade och as-skit-helvetesjobbiga är över kommer jag att gå så stärkt ur det. Jag har, och kommer, lära mig så himla mycket av det här. Monstret ska ut och jag tänker kämpa med allt jag kan och lite till. Det finns ingen annan utväg än den friska vägen.

Igår hade vi utvärdering, som man har var fjärde vecka i behandlingen, och då sa E att vi ska ha en ny utvärdering om två veckor. Om jag inte har kommit igång bättre då kommer de att avsluta behandlingen, att det inte fungerar med en behandling om jag inte äter som jag ska. Jag förstår det, och det var absolut inte oväntat. Det var väldigt väntat. Ändå blev det som ett slag i magen - jag blev jättestressad och började direkt oroa mig för vad som skulle hända om jag inte klarade det. Och så bara brast det, och tårarna började rinna. Jag försökte allt vad jag kunde med att hålla dem tillbaka, men det gick faktiskt inte. Jag brukar kunna hålla tillbaka det, men nu gick det inte. Dock kunde jag ändå hålla det så att jag inte bara exploderade utanpå, men inuti revs allt sönder. Det var jag, mamma, I och E som var med under utvärderingen, och jag skämdes så himla mycket. För att jag var så misslyckad. För att jag satt och grät som en idiot. För att jag är så jobbig och ställer till med så mycket problem.

När vi åkte därifrån brast det, och jag grät. Och grät, och grät, och grät, och grät. Hulkade och snyftade och snorade och grät. I bilen, med mamma. Jag tror aldrig att jag har gråtit så mycket med någon annan som ser/hör i hela mitt liv. Och det fanns inget stopp. Jag grät tills det inte kom några tårar, men då fortsatte jag att gråta utan tårar. Det kändes likadant, bara det att det inte rann våta droppar i ansiktet på mig. Men tillslut kom de tillbaka igen. Jag grät i minst en timme, men när vi kom hem hade det blivit lite bättre. Det kändes dock omöjligt att gå ur bilen, och stackars mamma som stått ut med mig i typ två timmar, klappat på mig, kramat och försökt trösta var lika strategisk som alltid och gick in och släppte ut mina hundar. De kom, som alltid, som små yrväder, och på snabba fötter sprang de ut genom grinden och in i bilen. Flög upp i knät och pussades och pep av glädje. Ofta ylar eller skriker de till och med, men idag var de lite lugnare. De känner av. Mamma kom efter och pratade med mig ett tag, och så gick vi tillsammans in, allihopa.

Förutom att mamma är till enorm hjälp (vad skulle jag gjort utan henne? Det vet jag inte..) så funkar det alltid med hundarna. De gör mig lugn och tar mig tillbaka på något sätt. De gånger jag blir avtrubbad eller försvinner, och mamma tar in hundarna till mig, så är det som om jag vaknar till igen, som om det som stängts av börjar starta upp. Som batterier som laddas upp igen, fast på ett annat sätt.

Hur som helst. Jag panikade ett tag, såg ingen utväg ur det här ("jag kommer aldrig bli frisk - jag kan inte/vill inte leva som sjuk, och tillslut kan man dessutom dö av den här sjukdomen - det finns inget liv för mig"). Jag har känt såhär en gång till innan, och det var när jag blev sjuk igen, och det kändes helt oöverstigligt att börja i behandling igen. Det handlade aldrig om att jag inte ville leva, men att jag inte såg någon utväg ur allt det här. Så ja, panik, helt enkelt. Jag skämdes över att jag hade gråtit, över att misslyckats så totalt att de pratat om att avsluta behandlingen och kände att jag inte kan gå tillbaka dit. Jag ville ringa och avsluta behandlingen, även om jag aldrig sa något om det. Jag tänkte att det kommer säkert kännas bättre sen, och jag måste ha behandling.

När allt det där började släppa lite började jag känna att jag hade sumpat och förstört min behandling. Att jag kastat bort en massa tid, och att jag nu hade gått så mycket bakåt att jag skulle behöva börja om så långt ifrån början, så när jag blev utskriven (om mindre än en månad), så skulle jag ha gått så mycket bakåt att jag aldrig kommer kunna klara mig, utan bli dålig ganska snart igen. Jag försökte iallafall med middagen och kvällsmålet. Middagen gick bättre än den brukade, och kvällsmålet tog en evighet, men jag åt nästan upp det iallafall.

Och idag har det känts lite lättare. Just nu känner jag att jag inte tänker oroa mig för att jag "missat" två veckor av min behandling. Jag ska försöka tänka att det inte är mitt fel, att jag har en sjukdom, och att göra det bästa av situationen. Att ta tillvara på tiden jag har - och ta vid där jag slutade. Jag tänker inte "bygga upp" igen, utan jag tänker ta vid där jag slutade. Det vill säga att det mesta av ordinationen fungerade, jag hade lite svårt med att äta upp exakt allt och inte ta i underkant, men överlag fungerade det ändå helt okej. Och det är mitt mål. Jag förstår att det kommer bli svårt, och jag ska försöka att inte trycka ned mig om det inte funkar, vilket jag är expert på. Mitt långsiktiga mål är ju att naila ordinationen, men just nu ska jag gå emot ätstörningen på alla sätt jag kan. Nu ska jag köra stenhårt, och jobba aktivt för att göra exakt tvärtemot vad den säger. Jag tänker hämta mig och ta hjälp av behandlingen. Jag bestämmer, jag lever och jag vill.