Jag vet inte hur många gånger jag gått in för att ta min vikt med tankar om utfallet. Oftast har jag paniktankar om att jag ska ha gått upp flera kilo, vilket jag egentligen innerst inne vet att jag inte kommer att ha gjort. Men även om jag långt där inne vet det så blir de här paniktankarna en slags parallell sanning med det logiska. Jag utgår i princip alltid ifrån att jag ska ha gått upp i vikt, och (i princip jämt) gissar jag på för mycket, även om vissa gissningar är lite mer åt det logiska hållet. Någon enstaka gång har jag tippat på att jag ska ha stått stilla eller eventuellt gått ner (det trodde jag nog egentligen bara när jag gick i vidmakthållande).
Jag kan säga att det är svårt att förstå sig på vikten. Som nu till exempel, jag hade aldrig gissat på att jag skulle ha stått stilla. Never ever. Men det gjorde jag, och jag förstår inte riktigt hur det gick till. Några få gånger när jag trott att jag ska ha stått stilla/gått ned, så har jag inte alltid gjort det. Vissa gånger har jag gått upp (dock har det väl iof oftast varit när jag fått min mens, och då går jag upp). Om det finns något som kan späda på paniken vid vägning, så är det att när man tror att man inte ska ha gått upp men har gjort det ( = direkt hjärndöd ungefär). Fast det var faktiskt ett tag som jag hanterade det rätt bra, även om det blev jobbigt såklart.
Nej, det är klurigt det där. Och egentligen så oviktigt. Och så fruktansvärt ovärt att lägga energi på. Jag har tänkt det tusen, miljarder gånger, men när jag väl står där så går det inte. Jag blir stressad av det, och jag kan få mer eller mindre panik över några siffror som mäter hur mycket eller lite av mig det finns. En lite större summa av mig är iallafall löjligt jobbigt. Den dagen jag kan strunta i vad jag väger kan inte komma fort nog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar