Att inte klara själv

I år har jag fyllt tjugo år, och jag klarar inte att ta mat själv. Ibland så skäms jag verkligen för det; mina systrar får hjälpa mig när jag inte klarar det, mina föräldrar och ibland även vänner. Vi har ett eget företag som ligger på undervåningen, och det är svårt att inte bli kompis med de som jobbar här. Hon som jobbar nu är en toppentjej, och vi umgås endel. Hon hjälper mig också ibland, påminner om måltider och så vidare. Och det behövs verkligen - idag är inte mamma hemma, och jag hade hoppat melliset om inte hon hade kommit upp och ätit med mig. Så det är till en enorm hjälp att jag har så bra människor runt om mig. Men det går inte att undfly skulden och tankarna.

Det värsta är när det kommer till att laga mat. Jag får panik av att laga mat som jag ska äta - det känns så himla.. Konstigt. Onaturligt. Och då har jag ändå alltid tyckt om att baka. Om jag skulle ställa mig och lagat mat som jag inte ska äta av så skulle det vara en helt annan sak. Då skulle det till och med säkert kännas roligt. Men inte om jag ska äta det. Och det är en till sak som ger mig dåligt samvete - att alla andra får laga maten. Jag lämpar liksom över jättemycket på alla andra. Men jag får panik om jag ska laga mat, som sagt. Skulle jag laga maten och sedan vara tvungen att äta den så skulle jag nog inte kunna äta när jag väl var färdig med maten, eftersom att jag blir så stressad.

Hur som helst. Jag känner mig så himla fjantig för det mesta. Och ja, det känns verkligen inte okej att alla andra ska få göra så mycket extra åt mig. Jag försöker hjälpa till med annat istället, och försöker tänka att det är bättre att det är såhär iallafall, och att jag blir frisk.
Jag har tur som har alla som står ut med mig!