Jag försöker se mig själv

En snabb skymt av mig själv dyker upp när jag går förbi spegeln. Jag väljer att inte titta, vänder bort huvudet. Jag vill inte, orkar inte se mig själv just nu.

Förr eller senare hamnar jag dock framför spegeln. När jag ska titta snabbt så att kläderna matchar, dubbelkolla så att mitt hår inte ser smutsigt ut och inte är knöligt (vilket ärligt talat har blivit en extrem kontrollgrej) eller för att dubbelkolla mig själv, när ångesten och tankarna blir för starka om hur tjock jag är. Jag bara måste, jag dras att titta efter, även om jag vet att det bara blir värre. Blicken dras direkt magen och låren. Och jag mår lika dåligt varje gång. Ibland försöker jag tafatt intala mig själv att jag inte är tjock, att jag inte kan vara tjock, men när jag ser mig själv så kan jag inte tro på tankarna. Det går bara inte när jag ser det levande beviset rakt där framför mig.

Jag har aldrig sett mig som smal, och har inte förrän nyligen faktiskt kunnat skymta att jag har nyckelben. Jag har sett att de synts ganska tydligt på några få bilder, vilket förvånar mig, efetrsom att jag i princip inte har några på riktigt. Allt är bara slätt, rundat och inte fint. Jag önskar att jag kunde skriva hur söt och vacker jag är, och hur nöjd jag är med att bara vara jag. Och det är inte det att jag inte är nöjd - jag har ett bra liv, mitt liv är en gåva. Allt fint som jag har runtom mig, alla djur, vänner och min familj. Den lilla, stora detaljen, är jag. Och mina tankar, och mitt monster. Och att saker och ting är hemskt jobbiga ibland. Men samtidigt har jag haft en enormt tur som fått så mycket bra i mitt liv.

Jag försöker se mig själv. Jag försöker tänka logiskt; kan jag vara tjock när jag har det här BMI:et? Kan jag vara tjock vid den här vikten? Är det ens fysiskt möjligt? ("ja, med tanke på hur många människor som finns på planeten så måste det väl finnas NÅGON som kan vara tjock trots dessa omständigheter. Typ du"). Jag försöker tänka på vad människor har sagt till mig, att folk faktiskt påpekat att jag är "väldigt smal". Oftast går jag omkring i koftor och dylikt, och det försöker jag också tänka på; "nu har du för stora kläder på dig/nu har du en tjock kofta/en kofta som går ut mycket" etc. Men det är så svårt bara. Jag ser blått, blått, blått, blått och så säger folk att det är rosa. Hur kan det vara rosa? Jag vill väldigt gärna att det ska vara rosa, men det kan bara inte vara rosa.. Jag ser ju att det är blått. Jag skäms att jag ens överväger färgskiftningen, kan inte tillåta mig att tro det. Men jag måste ju göra det för att ta mig vidare! Varför är allt blått? Varför kan jag inte se att jag är rosa, som alla andra säger? (för att jag är blå).

?