För bra för att vara sant

Ibland, vid något ovanligt tillfälle, så kan jag tycka att något jag har gjort är bra. JAg blir inte direkt överentusiastisk, eftersom att det inte faller sig naturligt för mig att vara nöjd eller glad över något jag har åstadkommit. Jag kan tänka att "men det här reagerade/skötte jag bra", eller "det här blev faktiskt inte så dåligt/det här blev ändå rätt okej".  Det stämplas alltså utöver "acceptabelt", eller någonting som bara måste uppnås. Vid dessa tillfällen hinner jag knappt tänka tanken förren den andra delen av mig kastar det tillbaka i ansiktet på mig och anklagande deklarerar att jag inte ska vara så äckligt självgod, eller sitta och tycka att jag är så bra. För det är jag inte. Inte ett endaste dugg. Och jag köper det, för det är för bra för att vara sant. Att jag skulle vara bra på något, att något jag gjort är bra, fint, till hjälp för någon eller att jag gjort något som berör en annan människa. Det är för enkelt, och helt enkelt för bra för att vara sant. För hur underbart vore inte det, om jag var bra?

Det är bland annat en anledning till att jag inte gillar att få beröm - jag har tryckt ned mig själv så länge att jag inte kan ta till mig det. Det börjar bli lite bättre nu, men i flera år har det bara varit tomma ord. Folk säger ofta snälla saker till mig, och jag brukar le och tacka. Jag brukar inte visa - tror jag - att jag inte tar till mig berömmet. Min mamma kan jag visa det för, även om jag i princip alltid tackar. Ibland har jag tänkt att personen bara säger det för att vara snäll, och ofta tänker jag att "ni skulle bara veta hur dålig/osmart/ful jag egentligen är". Jag utgår ifrån att folk är för snälla, att de tror att jag är duktig fast jag inte är det och tänker att även om den här personen tycker att jag är si och så, så är det inte tillräckligt bra. Jag har inte varit nöjd med bra; allt annat än perfektion när det gäller mig själv är ett misslyckande - och enligt mig är jag oförmögen att utföra något perfekt, knappt något som är bra ens. Det knäppa är att jag egentligen inte har eftersträvat perfektion, men indirekt har jag gjort det. Jag har inte tänkt att "det här arbetet är inte perfekt", utan bara att det inte bra nog och hela tiden försökt förbättra.

Jag kunde bli rörd över att folk var så snälla mot mig. Inte för vad de sa, utan bara för att de försökte ge mig beröm. Efter att ha motbevisat berömmet i mitt huvud tiotusen gånger, eller alternativt inte tagit mig till det överhuvudtaget, fokuserade jag på hur snäll personen var som brydde sig om att berömma mig. Jag ändrade på det, så att det handlade om hur bra den andra personen var.

Att säga emot beröm är något jag väldigt sällan har gjort. För det första har det varit obehagligt när folk säger fördelaktiga saker om mig, så jag vill helst lämna det fortast möjligt. För det andra så vet jag att majoriteten av människorna skulle säga emot mig om jag sa emot, och det ville jag inte heller. Även fast jag ibland har mått så dåligt över berömmet att jag verkligen har velat säga emot och motbevisa personen så har jag hållit mig i skinnet - det är opassande, och ger på sätt och vis lite insyn hur det är inuti mig. Så istället har jag panikat och kaosat i huvudet och tryckt ned mig själv i smutsen. Det har liksom tillhört/tillhör fasaden (som jag försöker riva ner nu) att inte säga emot, inte visa vad jag egentligen tycker om mig själv. Ingen har vetat hur "allvarligt" det faktiskt varit. Jag har fått höra att jag har höga krav och ibland kan vara lite hård mot mig själv (speciellt ifrån mamma), och även om hon har väldigt bra koll och känner av väldigt bra så har nog inte ens hon vetat hur "illa" det ändå har varit.

Men trots allt är det bra att få beröm, för hur ska man annars lära sig att ta till sig det? Jag jobbar på att lyssna på vad folk säger, och tänka på det. Försöka stanna och upp och liksom "hörde du vad personen sa?", och samtidigt försöka hålla för öronen invärtes och nynna för att inte höra monstret som hoppar omkring runt mig och skriker och ger sig på mig.