Jag klarar inte att åka dit

När jag vaknar känner jag direkt den där krypande paniken över att jag ska till sjukhuset. Jag klarar det inte, orkar inte, och bara tanken på att åka dit får mig att kippa efter luft. Jag försöker bestämt trycka undan tankarna, och börjar fixa för att kunna åka.

På vägen till tåget får jag ännu mer panik; jag känner hur hjärtat börjar slå snabbare och hur det blir ännu svårare att andas. Jag får inte luft, och tankarna triggar igång paniken än mer. Jag försöker som vanligt tänka att jag visst får luft, koncentrera dig på andningen och att inte få panik. Tillslut säger jag att jag inte klarar att åka dit, när mamma frågar vad det är. När jag säger det ifrågasätter hon direkt "vill du sluta på Capio eller?!". Jag svarar tyst att jag inte vet. För ja, en del av mig vill det, men inte den andra. Men det var inte ens det jag syftade på. Jag syftade på just nu. Så fort jag säger något om att jag inte klarar något så kopplar hon det till största möjliga sammanhang, vilket blir slutsatsen att jag inte vill bli frisk/inte vill gå i behandling. Jag får så dåligt samvete att skriva något negativt alls om henne, för jag vet hur mycket hon bryr sig och hur mycket hon offrar för mig, men jag har svårt som det är med vissa känslor och misslyckanden/berätta när något är svårt, och när jag bemöts såhär blir det typ tusen gånger värre.

Jag får halvt en ångestattack, andningen blir ytlig och kort. Jag blir stum och avtrubbad, försvinner in i mina egna tankar, försöker att låsa fast paniken. Inte låta den explodera. Jag fastnar i att börja skrapa på tummen, varför vet jag inte. Jag blir bara så stressad och ledsen. Och försöker hålls tillbaka allt. Mamma kör mig till sjukhuset istället för tåget. Jag säger att hon ju inte hinner, och då säger hon att hon hinner visst, men hon missar sin frukost och får det stressigt. Ja, det var ju det jag syftade på. Jag får ännu sämre samvete. För att jag är så hopplös och dysfunktionell.