Lite smått panik, sådär

Tisdag 14/4

Varje steg känns så trögt, som om jag går i cement. Jag får hela tiden impulser om att vända om, fly. Glömma allt om sjukdomar, sjukhus och ätstörningar. Vissa impulser är så starka att min kropp är påväg att lyda signalerna gång på gång, innan medvetandet sätter stopp. Oavsett vad jag känner så är det det här jag ska göra. Jag ska gå i behandling, jag ska ta hissen upp till avdelningen. Jag ska äta och följa ordinationen. Även fast kroppen och jag egentligen bara vill fly och gömma oss i skogen. Och glömma allt jobbigt. Att det är tisdag och vägning underlättar verkligen inte ett dyft, vill jag bara tillägga.

Så, in i hissen. Trycka på knappen, vänta på att dörren långsamt, långsaaaamt glider igen. Den går alltid i den trögaste slow-motion-farten jag någonsing varit med om att en hissdörr kan göra. Det är löjligt hur sakta den stängs de där sista millimetrarna. Jag tror att den gör så bara för att vänja oss stressade själar. Eller så är det bara fel på den. Antagligen det sistnämnda, men när man står där och allt känns lite jobbigt och dörren segar, ja, då känns det som om den gör det enbart för att plåga en lite extra. 

Hur som helst, när knappen är tryckt på och dörren är stängd åker jag uppåt. Upp till avdelningen och vägningen och frukosten och ångesten. Men också upp till kompisar och jätteduktiga behandlare. Jag har tur som hamnat på ett sådant bra ställe, med  underbara människor. 

Mindre underbart är det när det är min tur att gå in i undersökningsrummet där vågen står. Och kroppskomplexen minskar inte direkt av att det ska göras i underkläder (jag brukar dock ha den goda smaken att behålla mina strumpor på. Bara för att det inte finns något snyggare än underkläder och strumpor kombinerat. Jag menar, vem känner sig inte som mest snygg när man knatar omkring i underkläder och lite för långa strumpor??). Det är konstigt, för varje (nästan iallafall) tisdag så tänker jag att jag klarar det inte. Idag måste jag verkligen be om att få väga mig med kläderna på. Men sen gör jag det ändå, för jag har försökt någon gång förut, och det gick icke. Då var det i och för sig en annan som tog vikten, men ja. Jag vet ju vad som gäller, och egentligen underlättar det ju inte i längden, det kommer bara bli svårare till nästa gång. Så jag försöker att inte tänka på det, och när det är min tur bara gå in och göra allting så snabbt och smärtfritt som möjligt utan att krångla. 

Jag står där på vågen, ser min mage som sticker ut, mina ben, mina ubersnygga, helt vanliga strumpor och vikten som tickar. Siffrorna hoppar och kastas om vartannat innan den bestämmer sig för att stanna. Den måste ändra sig, långsamt, för att sedan stanna helt. 

Smack! Det är som att få en stekpanna rakt i huvudet. Ångesten börjar välla fram, som ånga som långsamt sprider sig till varje litet hörn i kroppen. Jag börjar snabbt klä på mig, försöker hålla masken någorlunda och inte explodera. När jag går ut ur rummet så är det helt omöjligt att gå till matsalen, så jag svänger av och går till grupprummet. Börjar fylla i papper, och klockan tickar på. Nu öppnar de matsalen. Jag sitter kvar. Det går inte, jag kommer få en ångestattack direkt jag börjar gå dit. Klockan tickar på. Och jag sitter kvar.

Efter tio minuter kommer behandlaren som tog vikten. Det brukar vara samma person som tar vikten, och det är inte en behandlare, men idag är hon sjuk. För tillfället är det bara två behandlare på ungdomssidan, E som är min behandlare, och C, som också är jättegullig. Hon pratar med mig, och jag känner mig jättebarnslig som inte bara kan gå in och äta frukost som en normal människa, eller åtminstone som en normal ätstörd människa. Men det går inte. Går inte, går inte, går inte. Så fort jag börjar leda tanken dit kastas det upp kaskader av panikkänslor. Det går verkligen inte.  Jag klarar inte att gå till matsalen.

Resten av dagen gick över förväntan; jag trodde faktiskt inte att någon av målen skulle gå särskilt bra. Jag hade gått upp 0,6 kilo, vilket jag tänkte på som ett kilo, och sen blev det till "och det är nästan över ett kilo!". Tankarna skenade lite, om man säger så. Det positiva med det hela var att jag nästan, nääästan ligger på BMI:et där vi skulle börja trappa ut näringdryckerna. Så hurra för det!