Leva i en lögn

Det eviga kravet att gå fortare, fortare, fortare. Sträckor som tog tio minuter för alla andra avlöste jag på någon minut. Jag stressade än hit, än dit, och hade ofta ont i fötterna just för att jag gick så överdrivet, maniskt fort hela tiden. Det måste ha blivit någon slags friktion för att jag alltid skulle gå så jäkla snabbt. Jag fick en sådan sjuk stress av att vänta, och att behöva vänta på tåget eller bussen var, på riktigt, tortyr. Jag vandrade fram och tillbaka tvåhundra sjuttioelva gånger. Jag gick tills transportmedlet ankom, och det var helt omöjligt att stå stilla och vänta. Hade jag sällskap kunde det kanske gå, men den där rastlösheten fanns hela tiden inuti mig.

Idag har det faktiskt blivit betydligt bättre. Det är mycket som har förbättrats mer eller mindre sedan jag började min första behandling. Saker som jag aldrig någonsing skulle ha insett hängde ihop med ätstörningen gör just det, vilket jag fortfarande har svårt att hänga med på. Men jag ser beteendena hos nästan alla andra. Och det är så konstigt. Det är konstigt att inse att så stora delar av en själv inte är en del av en själv. Det är en del av en förhatlig sjukdom.

Jag förstod inte riktigt i början när det pratades om att sjukdomen blir som en identitet för vissa. Att det är svårt att bli frisk på många plan, men bland annat eftersom att man inte vet vem man är när alla de sjuka beteendena successivt plockas bort ifrån en. Det är som att tusentals tyngder lyfts bort ifrån ens axlar, och plötsligt kan man stå upprätt, istället för att vara helt krum. Man blir så mycket längre, och kan se en massa saker som man inte kunnat se förut eftersom att man varit så nedtyngd av all extravikt som har gjort en superkort. Det öppnas upp en helt ny värld, och det kan vara svårt att ta till sig att man har gått och släpat på alla tyngder i så många år och bara sett den gråa betongen, när himlen och trädtopparna fanns ovanför och bakom alla husen. Precis där, utom räckhåll. Att gå och stirra i den gråa betongen var normalt, trodde du, men plötsligt får du veta att det inte var normalt. Alls.

Jag vet inte helt vem jag är längre. Jag kan inte helt säga vad som varit jag och vad som har varit sjukdomen, för jag har varit sjuk så länge. Jag har gått ihopvikt och stirrat ned i betongen i flera år, och kan inte säga hur trädtopparna ser ut när solen lyser igenom dem. Men alla andra kan det. Och det är.. Sorgligt att inse. Läskigt, och konstigt. När jag ser många av mina beteenden hos så många andra som lider av samma sjukdom blir jag förvånad, och tillslut inser jag ju att det här beteendet är inte jag. Det är sjukdomen, och en inre stress som för många tycks följa med med denna sjukdom. Jag har levt i en lögn i så många år, men inte kunnat genomskåda den. Jag har varit en majorinett, och är väl bitvis det fortfarande. Sjukdomen drar i strängarna och jag dansar.

Men även om det kan vara både ledsamt och jobbigt att inse att ens beteenden och en del av ens personlighet beror mycket på en sjukdom så är det samtidigt skönt att få en förklaring för vissa saker. För vissa saker som jag gör har inte varit något positivt för mig. Att stressa sönder över att stå stilla är inte roligt, och när man blir medveten om att det inte är helt normalt och att det kanske faktiskt inte är sådan jag är så är det också en lättnad. Att vara medveten om att det faktiskt inte är helt normalt, och att alla inte känner så gör att det blir lättare att jobba med. Det gäller att bli medveten om sina beteenden, och vad som är så kallat normalt och inte, det vill säga vad som är skadligt, onormalt och icke önskvärt att leva med. Det gäller att sluta leva i en lögn och vakna upp, och fånga dagen, helt enkelt.