Om du själv har "problem"

Jag vet hur svårt det är att leva med detta. När varje tanke som kämpat sig upp som säger att kanske, kanske har jag ett problem snabbt slits bort och bagatelliseras är det nästintill omöjligt att tänka klart. När en mur är rest mellan dig och dina klara tankar, och du är fast på andra sidan, tätt inlindad med anorexian finns det knappt någon möjlighet att se hur det faktiskt är. Så om du någon gång får tillgång till dina klara tankar - bestäm dig, vik dig inte och sök hjälp! Om du inte har något problem är ingen skada skedd, eller hur?

fredag 8 maj 2015

Kom ihåg vem den riktiga fienden är

Jag vet inte om du har läst eller sett Hungerspelen (om du inte har gjort det så har du något att se framemot!). Om du har gjort det känner du säkerligen igen att Haymitch säger till Katniss att "glöm inte vem fienden är". Det kan verka smått banalt att dra paralleller till Hungerspelen, eftersom att det är totally olika situationer, men jag ger mig ut flera gånger om dagen och slåss - på sätt och vis - om liv och död. Även om det oftast är omöjligt att inse, så lider jag av en sjukdom som tar död på folk. Och man kan dö på fler än ett sätt. Man kan ha ihjäl sig rent psykiskt med till exempelt en ätstörning. Man bryter ned sig själv bitvis. Men hur som helst, att äta är som att ge sig ut på slagfältet med ätstörningsmonstret hack i häl.

När man har tagit sig ut på slagfältet och sitter med den där skålen eller tallriken framför sig, så är det viktigt att inte glömma just det där. Vem den riktiga fienden är. Det är inte innehållet i skålen och glaset, det är inte maten på tallriken. Det är monstret som är fienden. Det är stressen, och allt som är dåligt för dig, som är den verkliga fienden. Det är allt du utsätter dig för, allt du tillåter hända med dig själv, som är fienden. Jag vill inte säga att det är du som är fienden, men på sätt och vis är det så. Du är både den kämpande hjälten som strider för det goda, men också den hemska och skräckinjagande elakingen. The bad guy.

Det är viktigt att komma ihåg att det där som ligger framför dig, den där jäkla mackan, förbannade potatisen eller helvetes-jävla pannkakan med sylt inte är det som ska beskrivas i negativa ordalag. Även om man lätt tänker så om maten, som kan framkalla så oförståeligt mycket ångest och starka känslor, och till och med extremt jobbiga kroppsliga reaktioner, så är det inte maten i sig som framkallar allt det här. Om det var så så skulle ju ingen människa äta. I grund och botten är det monstret, ätstörningsgubben, som gör allt det där. Den sitter som ett filter i din hjärna, och innan mattankarna når dig så går de genom ätstörningsfiltret och blir förstörda och stämplade av monstret. Så fienden är ätstörningen. Filtret, som stjäl alla intryck och ja, allt, och filtrerar det innan du själv får göra det. Och sånt kan man ju inte gå med på!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar