Att inse sina begränsningar

Vad jag är:

• Ambitiös

• Omtyckt

• Envis

• Stark

• Utbränd

Vad jag inte är:

• Hemsk

• Lat

• Hopplös

• Dum, elak

• Idiotisk

• Fulast i världen

• En dålig människa

• Omöjlig att tycka om

• Jättedålig på att uttrycka mig

• För öppen

Puh. Svårt! Något av det värsta jag vet är att ta fram bra saker hos mig - jag avskyr det. Så fort jag ska tänka något bra om mig själv så är det alltid en röst som svarar upp och säger emot. Kastar allt dåligt rakt i ansiktet på mig, och jag tar emot det. Bara att skriva det här inlägget har gjort mig stressad, och just nu har jag svårt att andas och börjar bli yr. Jag vill skrika hur dålig jag är, och inuti huvudet rullar det på med motsvar. Jag blir anklagad för att inte ha någon självinsikt, vara helt värdelös och ful, och jag ska inte tro något annat. Rösten säger att jag tror att jag är så himla bra, och den är full med förakt.

Jag försöker ta avstånd ifrån det. Jag försöker inte panikslaget att klättra ur det elaka trasslet, utan accepterar att jag sitter fast i det. Men jag tänker inte acceptera orden. Jag behöver inte kämpa för att ta mig loss, eller kämpa för att inte känna rankorna som sitter fast runt mig. Jag sitter fast, men tänker inte låta mig gripas av panik. Jag tänker inte svälja orden och tankarna, och jag tänker inte gör dem till mina.

Jag ska försöka acceptera mer och inte döma mig själv hela tiden. Jag har en ätstörning, det är fakta och så det är. Jag tycker det är jobbigt att jag ser så tjock ut, och jag tycker inte att det syns. Oavsett vad BMI:et och vikten visar kan jag inte se mig som smal, men jag försöker se logiken. Och jag försöker acceptera att jag är utbränd/lider av utmattningsdepression (lider av låter så dramatiskt). Jag har läst om det, och fått berättat för mig av både läkare och psykolog hur det funkar och att det kommer ta ett tag innan jag blir helt bra. Så jag försöker acceptera det.

Tyvärr har jag svårt att se det så. Jag är van vid ett visst tempo, att prestera, och det är jättesvårt och jobbigt att inte funka som jag alltid gjort. Inte orka, inte kunna tänka, glömma otaliga saker. Inte kunna köra 300%. Jag kan inte ens nå upp till 100%. Ibland får jag ett ryck och håller igång exakt hela tiden, som förr, och kör långt över 100%. Men det är egentligen inte bra, och oftast gör jag det nog för att tränga bort allt det jobbigt. Vi människor är inte skapta för att köra non-stop på 100% hela tiden. Det är inget liv. Och i grund och botten handlar det nog för det mesta om att det sitter en liten demon därinne som man försöker fly undan.