Mardrömmar

Stigen som breder ut sig framför mig är lite bredare än en vanlig skogsstig. Träden runtom mig är döda med undantag för någon tapper gran som ännu har lite barr kvar, men de få som fortfarande har någon livsgnista i sig är inte många. Det är en grå och dassig dag, himlen ovanför mig är skymd av gråa moln, regnet ligger i luften och det är kallt och dystert. Jag har en tung känsla i magen, men trots det sätter jag fart mot mitt mål. Trots att jag aldrig har varit här hittar jag direkt när jag på lätta fötter spränger fram över den barrtäckta stigen under mig.

När jag når fram till timmerstugan mår jag illa av panik och rädsla. Bara att ta mig dit där jag nu står har varit en enorm bedrift; ångesten har kastats runt inuti mig, och hela kroppen har skrikit åt mig att vända om. Men det har jag inte gjort, jag har inte ens saktat ned på farten. SÅ nu står jag här. För jag vet att jag måste. Annars händer något hemskt. Så jag har frivilligt överlämnat mig till mina plågoandar.

Dörren öppnas av tre tjejer i min ålder. Två av dem är bara närvarande, och även om de är med hela tiden är de på något sätt i bakgrunden. Det är en av tjejerna som är central och som det är fokus på. Hennes ansikte kan jag se och kommer ihåg. Hon hånleer och gör en gest att jag ska stiga på. Hon står kvar längs med dörren medan jag långsamt går förbi henne, och drar tyst igen dörren bakom mig. Och jag vet att jag är fast, helt körd. Kontrollen rann ur mina händer så fort jag satte foten vid den här stugan. Det är en förlamande, skräckinjagande och hemsk känsla. Att vara i någon annans våld, att inte ha kontroll. Att vara fast.

Dem tar med mig upp för en trappa och in i ett sovrum. Placerar mig längst in i hörnet ovanpå sängen, och breder ut sig runtom. Börjar diskutera. Jag lyssnar halvt, och hjärtat känns som en sten i bröstet när jag hör att de tänker låta mig dö. Det finns ett monster därute, utöver de här onda människorna, och de samarbetar med honom. De tänker låta honom ta mig. Säger något ironiskt, hånfullt och skadeglatt när de ser att jag rycker till vid deras ord.

Hon säger åt mig att ta av mig min stickade tjocktröja, och jag vet att jag inte har något annat val än att göra som hon säger. Det är kallt att bara sitta i linne, men det är egentligen inte det som är problemet. Tröjan symboliserar på något sätt den sista kontrollen. Utan den kan jag inte ens rymma härifrån; jag måste ha tröjan. Någon gång försöker jag smygande ta den för att kunna kasta mig ut ifrån timmerstugan, men hon märker det direkt och ger mig bara en blick som gör mig helt skräckslagen. Det är konstigt, för jag gick helt självmant. För att jag visste att jag var tvungen, att det var mitt enda val, trots att det var det sista jag ville. Jag måste göra det här, så egentligen kan jag ändå inte ens rymma. Men jag är så himla rädd..

Plötsligt vaknar jag. Den där hemska, äckliga känslan sitter kvar och kramar om hela mig. Klockan är inte mer än fem, men som vanligt när jag vaknar så kan jag inte somna om. Det är en av många mardrömmar som jag haft under helgen, men den här har helt klart varit värst. När jag skriver om den så låter det så kort och inte särskilt läskigt, men det kändes som om drömmen var evighetslång. Och mina mardrömmar är så detaljerade, och de elaka människorna som är med är riktigt.. Läskiga, obehagliga, intelligenta, beräknande och hånfulla. Och de spelar så mycket på så himla starka känslor, och känslan vill inte släppa taget. Så jag går upp och gör mig iordning för att möta måndagen, med mardrömskänslan hängande kvar över mig. Bredvid mitt andra monster.