Uppgiven

Ångesten far runt i kroppen och lindar sig fast på diverse platser i kroppen. Jag känner mig så otroligt stressad, orolig, panikslagen och ledsen. Jag skulle bara vilja sjunka ned på badrumsgolvet och gråta, men fortsätter monotont, som jag brukar göra, att borsta tänderna. Går hand i hand med orostankarna, men håller inte fast i dem helt. Bara nästan. Jag försöker hålla dem lite på avstånd, så att jag inte blir helt uppslukad av dem - för då kommer jag tappa kontrollen. Då blommar paniken ut helt, och då får jag en panikattack (vilket på sätt och vis kan vara bättre, för då är det inte alltid att det blir lika utdraget). Men jag avskyr att få dem, orkar inte och har inte tid. Och jag kan inte acceptera dem. Förutom att de är helt stört jobbiga så är det inte likt mig att tappa kontrollen, alls. Jag ahr alltid haft full kontroll.

Alla jobbiga känslor river runt inuti mig. De sliter och drar, och kastas våldsamt omkring. Jag ser säkert lugn ut, det är ofta som folk inte märker, och jag klandrar dem inte. Jag har legat i hårdträning i flera år. Att dölja vad jag känner och hur jag mår är liksom en del av mig. Det är så jag är, det är det som är normalt för mig. Det är så det ska vara när det gäller mig. Men som man säger, i de lugnaste vattnen. Inuti mig stormar det ordentligt.

Jag vet inte riktigt vad som drog igång det, men det har hållit i sig ganska länge nu. Jag känner mig så ledsen och uppgiven. Även om det säkert känns bättre sen, så känner jag just nu, och till och från, att jag aldrig kommer bli frisk. Jag är för idiotisk och svag. Och som jag har skrivit tusentals gånger, som den patetiska människa jag är så orkar jag inte. Att känna den här galet starka paniken och ångesten dagligen tär på en. Jag är bara så trött. Jag har så mycket underbart i livet, och det borde kunna motivera mig fullt ut, men ja, jag vet inte. Jag har mycket som motiverar mig, men monstret lyckas alltid slå klorna i mig förr eller senare. Jag tror inte på mig själv, att jag kommer att klara det. När det gäller allt annat har det aldrig funnits något alternativ - jag har tvingat mig att klara svåra uppgifter, eller att orka. Rätt och slätt bara kört på, eller snarare kört över mig. Aldrig tillåtit mig att inte orka.

Jag är rädd för att jag ska ge upp på vägen. Jag är rädd för sjukdomen, och att inte bli frisk. Jag är rädd för att bli frisk. Jag avskyr min vikt och hur kroppen ser ut i den här vikten. Jag har fortfarande något kilo kvar innan jag hamnar på min stabiliserade normalvikt, när jag inte går upp mer. Och alltså som det är nu mår jag illa av att se mig själv. Jag är enorm, satt i kroppen, bredaxlad och med bred överkropp. Jag tar upp så mycket fysisk plats. Jag är tjock, och jag avskyr mig själv för det. Jag avskyr mig själv för att jag bryr mig om vikt och sånt. Jag avskyr mig själv för att jag får panik över att jag är tjock. Det är inget fel i att vara tjock - när det gäller andra kan jag till och med tycka att folk ser normala ut som andra bedömer som överviktiga. Men när det kommer till mig själv får jag panik, och jag blir så trött och ledsen över det. För egentligen är jag inte sådan som person. Jag är inte ytlig, vill jag iallafall tro. De som känner mig säger att jag inte är det, så jag hoppas att de säger som det är. Det viktiga i livet är inte pengar, prestationer, utseende etc. Det viktiga i livet är att ha ett, enligt sig själv, meningsfullt liv. Ett lyckligt liv. Det är det enda som betyder något. Lycka och att njuta av det liv man har.

Jag kan inte komma undan anklagelserna om att jag har överätit, trots att jag följt ordinationen idag (och till och med ätit lite för lite. Men det känns verkligen inte så, och även om jag innerst inne vet det så är gränsen så blurrig, så det är knappt att jag kan se det. Jag matas på med argument efter argument som säger att jag ätit för mycket, och tillslut är det svårt att inte tro på det). Det är krig inuti mig, och jag vill inte vara med. Jag vill inte behöva leva i det här kaoset, i paniken. Jag vill bara må bra. Jag vill bara bli frisk utan att behöva gå upp i vikt. Jag vill bara kunna se mig själv som andra beskriver mig. Men den bilden är för bra för att vara sann; den bilden jag har av mig själv måste ju vara den som stämmer. Jag ser den varje dag, lever i den varje dag. Hur kan det då vara min bild som är fel?

Just nu känns det så hopplöst helt enkelt. Jag kan inte bli frisk, jag är för dålig för det. Jag kommer aldrig kunna acceptera att se ut såhär, vara såhär stor, och då kommer jag inte kunna äta normalt, vilket betyder att jag inte kan bli frisk. Jag har gjort det här så. Många. Gånger. Så många gånger. Jag har i och för sig bara avslutat en behandling, och då blev det bättre än det någonsin varit, men det höll ju inte särskilt länge. Jag har lyckats kravla mig upp halvvägs ur diket flera gånger. Jag har aldrig tagit mig ur det, och bara kommit i närheten av kanten några gånger, men jag tycks alltid ta tag i en lös sten och falla ned till botten igen. Jag vill inte vara negativ, och jag kommer aldrig kunna förklara för någon vilket helvete det är att dels leva i med den här sjukdomen och dels försöka bli frisk. Man kan säga att det suger. Men inget ord är starkt nog att beskriva hur det här är.

De säger att motivationen kan gå upp och ned, och egentligen vet jag det själv. Det känns säkert bättre imorgon när jag vaknar, men just nu, just precis nu så känns det som om jag ska brista. Ena delen av mig vill åt ena hållet, och den andra delen vill åt det andra hållet. Samtidigt som de drar åt olika håll har jag någon som sitter och bankar på mig med ett jävla basebollträ och skriker om hur värdelös och ful och hemsk och dålig jag är. Och tusen andra, negativa saker.

Jag vill inte vara sjuk. Jag vill inte leva som en zombie. Jag vill inte gå i behandling fler gånger - jag är vuxen och borde kunna ta tag i mig själv och mitt liv. Jag måste klara det här nu. Jag tvivlar bara så starkt på att jag kommer bli helt frisk. Hur mycket jag än vill så har jag så svårt att tro att jag inte kommer falla tillbaka, och börja om på ruta ett igen. Jag är rädd för monstret, men också ångesten som kantar vägen mot friheten.