Snälla, jag vill inte mer

Dagen har varit ganska bra, och jag har gjort saker som jag tycker om. Jag har till exempel varit ute med hundarna innan lunchen (då var det dock mulet), och det mår jag bra av. Trots världens lite dystra uppsyn sjöng fåglarna för full hals, och när man uppmärksammar naturen kan man hitta många olika vårtecken. Och sånt gör mig glad. De gula små solarna, tussilago, och de vita och blåa sipporna. Videung, någon liten knopp och andra blommor som jag inte kan namnet på men som jag sett så många gånger förr. Jag har städat och fixat lite hemma, och det mår jag också bra av. När det är städat, rent och ordning och reda.

Jag har varit ute och flugit fram på hästryggen. Med en klarblå himmel ovanför mitt huvud, och en leende sol som välkommet värmer har vi galopperat fram över jämn mark. Fartvinden susar lite runtomkring oss, och jag och det stora, vackra stoet är förenade för ett tag. Jag känner hennes styrka och hennes rörelser. Hör hennes dundrande fotsteg. Och jag bara är, flyger fram, tankarna försvinner. Och jag är fri.

Men friheten varar inte för evigt om man har ett monster som inneboende. Och just nu vill jag bara bli liten, försvinna ur monstrets måltavla. Jag vill kunna ta ett piller och bli frisk. Jag vill inte kämpa. Jag vill inte må dåligt. Jag vill njuta av allt fint runtomkring mig, av det fina liv som jag har. Av allt underbart som just jag har fått turen att få. Jag vill inte till sjukhuset imorgon. Jag vill inte äta. Jag vill äta, men inte må dåligt. Jag vill inte få ångest- och panikattacker. Jag vill ha ut ångesten som cirkulerar inuti mig just nu. Jag vill inte känna såhär. Snälla, måste jag känna såhär?

Jag får panik av tankarna, för det finns ingen utväg. Hur jag än letar så smälls alla dörrar igen. Jag har inget val. Men jag orkar inte, jag vill inte. Jag vill ställa mig och skrika på hjälp, skrika så att det försvinner. Det är jobbigt att kämpa hela tiden. Det tar liksom aldrig slut. Jag kan inte ta en paus eller sätta mig ned och vila när det blir jobbigt. Jag måste kämpa. Och jag har liksom redan kämpat så lång tid. Redan innan min första behandling har jag kämpat. Jag har kämpat mot sjukdomen redan innan jag ens blev medveten om den.

Det är asjobbigt att äta, för jag vill inte gå upp i vikt. Jag är livrädd för att gå upp i vikt, för att bli tjockare. För det är så jag känner, oavsett vad folk säger. Jag tycker det känns olustigt att folk ser mig, för jag är tjock, vilket jag inte borde vara med tanke på min diagnos. Men jag är också livrädd för att gå ned i vikt. Även om den blir undanskuffad titt som tätt så finns den där. Min friska sida. Jag. Och jag vet att jag förlorar mig själv mer och mer när jag går ned. Så tankarna går inte ihop, känslorna går inte ihop. Allt är bara ett virrvarr och jag får panik. Och det är faktiskt jobbigt att inte äta också. Kroppen påverkas, själen påverkas, jag påverkas. Jag har hamnat i något mellanting, så hur jag än gör så mår jag dåligt. Och jag orkar inte.

Jag vill bara bli frisk. Snälla, låt mig bli frisk. Låt mig kunna acceptera min vikt och hur jag ser ut. Låt mig se mig som andra ser mig. Låt mig slippa tyrannen inuti mig. För jag orkar inte, vill inte, kan inte mer. Jag är så trött på att få panik, så trött på att må dåligt, så trött på att kriga emot och fördöma mig själv. Det är så svårt att förklara dessa känslor - jag känner så otroligt mycket. Vårt språk är inte anpassat för alla dessa känslor. Det är för mycket. Så snälla, hemska monster, lämna mig ifred. Jag måste komma undan ifrån de här. Jag klarar inte att kämpa hur mycket som helst, men det finns ingen annan utväg.

Det är nog svårt att förstå, för jag förstår det inte ens. Att det inte finns någon annan utväg. Mitt alternativ är att
A. Må jättedåligt och kämpa som en idiot
eller
B. Må lite bättre för stunden, men ändå jättesupermegadåligt eftersom att jag låser in mig själv i ett mörkt hörn och ger upp. Och dö. Eller leva som en död, om ätstörningen inte lyckas ta kol på mig, om jag lyckas kämpa mig upp halvvägs igen när det blir som värst, så som jag alltid har gjort.

Jag kan inte leva med en ätstörning. Jag tänker inte leva med en ätstörning. Jag tänker inte vara halv. Jag tänker inte riskera mitt liv. Jag tänker inte offra allt jag har för ett mörker. Jag tänker inte leva som en zombie. Att leva med en ätstörning tar så ofantligt, obeskrivligt mycket av en. Det är inte ett normalt liv, det är ett dött inre. Så vad gör man, förstår du mitt dilemma? Jag kan inte ge upp, men jag orkar inte kämpa hela tiden. Man blir så trött av att kriga mot sig själv. Det finns ingenstans att gömma sig.