Jag är en mobbare

För mig har det alltid varit viktigt att behandla och bemöta människor med respekt. Trots mina många brister så brukar jag ha ganska stor förståelse för folk, och det är sällan som jag uppfattar saker som konstigt. Alla är vi olika, vi har olika intressen och åsikter, olika förmågor och värderinger. Vem är jag att döma andra? Om en människa anser något viktigt i sitt liv så är det så. Om en person presterar utifrån sin egen förmåga så är det prestationen i sig som räknas. Att personen har försökt.

Jag ursäktar ofta andra, tänker ur tusen olika perspektiv för att förstå. Om jag inte förstår försöker jag lite till, och annars får jag förlika mig med att jag inte helt förstår, men att jag helt enkelt får respektera och acceptera. Det är också viktigt för mig att man står upp för varandra; jag sitter inte och tittar på när folk är elaka emot varandra. Även om jag avskyr konflikter så sitter jag inte passiv och låter andra klanka ned på någon annan. Och man kan göra det på ett lugnt och så pedagogiskt sätt som möjligt, så undviker man att folk blir arga. Och blir dem det så får man kanske ta det. Som sagt; det är viktigt att stå upp för varandra.

Så respekt är rätt och slätt viktigt för mig. Alla har ett värde, och inom varje person döljer sig en stor personlighet. Jag skulle aldrig vara avsiktligt elak eller nedlåtande mot någon annan. Trodde jag. Men när jag börjar tänka efter så finns det faktiskt en tjej som jag inte har varit snäll emot. Jag har faktiskt varit en tyrann, fullkomligt horribel och skrämmande elak. Jag som aldrig har sett mig som en mobbare har varit en av de absolut värsta jag stött på.

När jag börjar räkna på det har det pågått under en lång, lång tid. Det började med lite smågrejer, men med tiden växte det och blev allvarligare. Jag har sagt så mycket elaka och hemska saker, dagligen. Gång på gång. Jag har sparkat på en person tills den ramlat, och då har jag sparkat lite till. Och lite till. Och lite till. Och ännu lite mer. Jag har förvägrat personen något av det mest basala i livet. Jag har tryckt ned personen om och om igen. Jag har pressat och hånat en person som varit på sin bristningsgräns - och slutligen släpat personen över gränsen. Jag har behandlat en människa så illa, att det bara varit en spillra kvar. En maskin, eller en robot. Ett tomt skal som dagligen fått utstå en så hård behandling som inte går att fly ifrån att den enda flyktvägen har varit till någon mörk plats längst inne i sig själv. Jag har låst in personen i mörkret och slängt nyckeln. Jag har aldrig bemött personen med förståelse eller respekt, utan skyllt exakt allt på henne. När andra betett sig på ett visst sätt så har det varit hennes fel, och allt som inte är perfekt är fel. Och att hon ens tänker så är fel - för inte ska hon få tro att hon är så bra att hon kan utföra någonting bra. Men samtidigt får inget utföras som inte är till maxad perfektion. 

Jag har avfärdat många av hennes försök som misslyckanden, och när ett mål väl blivit uppnått har jag sparkat undan benen på henne och aldrig låtit henne känna sig stolt. Jag har aldrig tillåtit en paus eller medkännande - ett mål avklarat, gå vidare direkt. Jag har tvingat henne att leva som ett löpande band.

Jag har trakasserat en människa i flera år, men jag har aldrig sett mig själv som en mobbare. Men jag är en mobbare, och ett offer utsatt för mig själv.