Idag var jag hos min psykolog eftersom att jag utöver min ätstörningsbehandling även går en KBT-behandling. Vi träffas en gång i veckan, men det är ärligt talat svårt som det är att få det att gå ihop med alla mina mattider och utvärderingstider och grupper på Capio och så vidare. Och min psykolog är ju uppbokad vissa tider dessutom. Men allt går ju att lösa :)
Idag kändes det jobbigt att gå dit eftersom att vi har börjat jobba mer aktivt kring ångest/panikattackerna. Förra gången och idag har vi gjort olika "övningar" som triggar igång ångesten, och sedan har jag fått en av dem i hemuppgift att arbeta med. Förra gången var det att vi skulle hyperventilera, hålla andan och andas genom ett sugrör, vilket drog igång ångesten ganska mycket. Det tog ett tag innan andningen blev normal igen, och innan det lugnade ned sig inuti med hjärtat, stressen och panikkänslorna.
När jag jobbat med att hyperventilera hemma har det gått både bra och dåligt. Först gick det relativt bra, även om det tog ett tag innan jag fick ned andningen, och någon gång gick det förvånansvärt smärtfritt med ganska svaga biverkningar. En dag orkade jag helt enkelt inte för jag var så trött och orkade inte med ännu mer ångest, en annan dag fick jag avbryta och ganska nyligen fick jag en mindre ångestattack av att göra övningen.
Idag testade vi hur jag reagerade på yrsel, och det gick ganska bra. Första övningen blev andningen lite påverkad och jag fick lite ångest (2/10), och den andra övningen var lite värre. Den tredje och sista var att jag skulle spänna hela kroppen, och den drog igång ångesten rätt så rejält. Hemuppgift blev att fortsätta med att hyperventilera (men korta ned från 90 sek till 60 sek), samt att snurra 60 sek. Jag hoppas att allt ska gå så smärtfritt som möjligt, men att jag ändå ska få bort ångestattackerna så mycket som möjligt så snabbt som möjligt (och gärna ångesten med, för den delen, ta hela skiten bara!).
Efteråt pratade vi lite kring allting, och jag frågade om det verkligen är normalt att ångesten blir så utdragen ibland. Och det var tydligen inte alls ovanligt. Min psykolog sa att det kan se ganska olika ut, och även om det rent logiskt måste finnas människor som fungerar som mig också så är det skönt att höra att jag är onormal men på ett normalt sätt. Men ändå inte helt ovanlig, eftersom att "många" lider av ångest/panikattacker. Många är en definitionsfråga. Egentligen är en person en för mycket. Ångest suger.
Jag fick även veta att många tycker att när man börjar få bort de värsta attackerna så är det väldigt vanligt att ångesten blir hög, att man får mindre/lättare/inte helt ordentliga ångestattacker som varar mycket längre och att det går lite upp och ned och inte riktigt släpper. Hon frågade mig någonting kring det, och när jag berättade hur det var för mig ibland så berättade hon lite mer kring det och sa att många beskrev det så. Och det är jättetråkigt att så många andra har det såhär också, men samtidigt skönt att kunna få bekräftat att man inte är ensam och att mina ångestattacker inte är helt superkonstiga och udda. Jag tackar för det iallafall :) Det låter som om jag är livrädd för att vara annorlunda, men det är inte det det handlar om. Det handlar om att jag lätt känner mig dum, konstig, onormal, uppmärksamhetssökande, idiotisk, patetisk, och svag med dålig självdisciplin (och hundra andra saker). Och då är det skönt att få höra att folk förstår, att det här konstiga beteendet och känslorna och reaktionerna som jag har delas med tusentals andra. Det är hemskt att inte kunna kontrollera allting med sig själv när man är van vid det. Men det är egentligen hemskare att leva i en kropp som man kan kontrollera till 100%.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar