Den oundvikliga, sociala, bärbara stressen

”Pling!”.
”Pling, pling, pling, pliiiiing!”.
Någon skriver ett meddelande på facebook, någon kommenterar en bild på instagram och någon skickar ett sms. Jag lyfter upp mobilen och kikar på skärmen. Läser de korta raderna man kan se av meddelandet på den låsta skärmen, tittar vem som skickat ett sms och läser det jag kan av kommentaren. Ibland. Ibland orkar jag inte titta varför min mobil låter. Det är sms, aviseringar från sociala medier och e-mail.

På en dag blir det ganska många meddelanden och kommentarer. Just nu brukar mellan 5-10 personer skriva till mig under en dag via Facebook. Svarar jag snabbt får jag nästan alltid snabba svar tillbaka, och måste då svara igen. Jag brukar få ungefär 10-40 kommentarer just nu på min instagram för hundarna, något mejl om dagen och flera sms. Jag tycker såklart att det är jättekul att folk kommenterar och vill interagera med mig, men samtidigt blir det så stressande. För mig är det helt klart ett dagligt stressmoment – varje dag tänker jag på de där obesvarade meddelandena, och om jag inte svarar en dag kommer det något nytt nästa dag som puttar ned de gamla. Jag vill inte låta folk sitta och vänta på svar eller verka oförskämd eller ointresserad. Jag tycker genuint om människor och är intresserad av andra, men ibland blir det lite för mycket.

Ibland har jag varit inne på att stänga ned mina användare eller konton, men samtidigt får jag positivt utbyte av dem. Facebook är dessutom ett sätt att hitta hundar och nå ut till andra. Eftersom att vi tävlar mycket med våra hundar och föder upp, och eftersom att många väljer att kontakta oss via Facebook gällande valpar och avelshanar så är det svårt att bara stänga ned det. Och jag tycker det är roligt att gå in och bläddra genom mitt flöde, som är fullproppat med hundar, hundar och hundar. En och annan häst eller katt kan också dyka upp, förstås.

Just nu väntar vi valpar, och det är många som har hört av sig. Den ena av våra raser håller på att sjunka i popularitet, vilket betyder att det finns mycket kullar och valpar, men färre valpköpare. För oss är det såklart jätteviktigt att våra valpar får bra hem, och vi tycker det är jätteroligt om de kommer ut till tävlingsintresserade om de håller måttet. Trots det har det hört av sig ganska så många, både från Sverige och utomlands. Så ja, ni förstår nog dilemmat. Eller dilemma och dilemma, jag kommer inte att stänga ned min Facebook. Men ändå.