Kvällshunger

Jag lyfter försiktigt undan en av hundarna, som ligger ostrategiskt utplacerad mitt där jag skulle behöva sätta min laptop, och lägger ned henne en liten bit bredvid. Hon tittar yrvaket upp på mig. Lite av hennes hår hänger ned ovanför ögonen på henne, och ett tag verkar hon bara stirra ut i periferin innan hon mödosamt reser sig upp, krafsar lite i täcket, snurrar några varv och trycker sig mot mitt ben medans hon lägger sig ned. Dem gör ofta så, men speciellt hon och hennes mamma. När de gör så så hamnar de så när som det bara går.

Huvudvärken dunkar obarmhärtigt inuti mitt huvud, samtidigt som den på något sätt far omkring. Sprider sig och sträcker sig utefter varenda centimeter, ända ut i öronen. Men jag vet varför. Jag vet innerst inne att jag har slarvat med ordinationen. Eller, slarvat är fel ord. För det är monstret som fått styra. Just nu är vi ganska förenade, och när jag tänker på att jag slarvat med ordinationen plockas allt, bit för bit, bort. Så jag blir tillslut övertygad om att jag inte alls har ätit lite. Faktum är att jag har ätit mycket, för mycket, och dessutom onyttigt. Och trots att jag så väl känner igen det här, så blir det min verklighet. Jag försöker dock distansera mig mot tankarna och monstret, men det är jäkligt svårt. Det är lite som att springa med ett gummiband runt midjan. Jag tar i och springer, springer, springer, men tillslut studsar jag tillbaka. Och så försöker jag igen, och igen. Grejen är att monstret nöjer sig aldrig, så oavsett hur lite och hur nyttigt jag äter så kommer mina tankar alltid att vändas emot mig. Vändas till att jag gjort fel, ätit fel och för mycket och för onyttigt.

Innan jag gick in på mitt rum och började skriva det här inlägget så kom jag på mig själv med att tänka att när jag vaknar imorgon så är det frukost. Yoghurt med torkad frukt (som jag tycker är väldigt gott). Förbjudna tankar, som ger mig dåligt samvete, men samtidigt är det skönt också. Skönt att försöka tänka att jag har en ordination som jag ska följa, ha det som en ursäkt för att kunna äta. För att i största möjliga mån kunna tillåta sig att äta. Fast som det är nu tillåter jag mig inte att äta, den här dagen har varit riktigt dålig. Hur som helst, även om frukosten alltid har varit ett av mina svåraste mål så längtar jag. Och jag hatar mig själv för det. Monstret hatar mig för det. Förbjudna tankar. Fast ändå inte, viskar den friska sidan. Fast ändå inte.