Innan jag var sjuk..

Jag har hört många prata om det, hur det var innan de blev sjuka. Hur de åt innan de blev sjuka, vilken mängd, hur mycket de kunde äta normalt och så vidare. Till exempel senast i fredags kom det upp; vi diskuterade vad man kunde byta ut sitt kvällsmål mot, och en tog upp ett förslag men började sedan fundera över hur mycket man då skulle behöva äta. Utöver den som frågat var det två till i rummet, och de började prata om just hur mycket de åt innan. Innan anorexin, innan ätstörningar och behandlingar. För några månader eller kanske ett-två år sedan. Vissa har varit sjuka jättelänge, men jag har träffat väldigt många som faktiskt inte varit sjuka så länge. Jag har nog träffat övervägande antal som varit sjuk runt någon månad upp till ett-ett och ett halvt år.

Jag kan aldrig säga vilken mängd jag åt innan, eller vad som är normalt. Och det har egentligen inte slagit mig förrän nu, i och med att jag hamnade på dagsjukvården igen. Även om jag hört det där massor av gånger ("innan jag blev sjuk") så har jag inte tänkt lika mycket på det som jag gjort nu. Att jag faktiskt inte vet. Jag vet inte vad som har varit normalt för mig, för jag har inte haft ett normalt ätande sedan i början av sjuan. Även om jag inte alls insåg att jag var sjuk förrän någon gång i gymnasiet (och då "insåg" jag det egentligen inte, utan det kom flyktiga glimtar då och då som blev totalt sönderhackade av monstret därinne innan jag hann arbeta med det tillräckligt för att göra något. Tills i slutet av trean, då jag skickade in en egenanmälan trots att jag hunnit ändra mig innan jag ens börjat skriva den).

Jag har egentligen inte heller riktigt förstått det här med att man ser sin sjukdom som en identitet, att vissa har svårt att släppa den för att de inte vet vilka de är utan den. Även om jag inte är riktigt på det planet så kan jag ändå förstå det nu. Jag vet inte hur min kropp fungerar, jag vet inte helt vem jag är utan sjukdomen. För senast jag var helt, helt frisk tror jag var i sexan. Jag tror att sjukdomen kom i början/mitten av sjuan (inte senare i alla fall). Och det kan kännas så sorgligt ibland, när jag verkligen inser att jag inte helt vet vem jag är. Jag kan inte säga vad som är normalt för mig, för jag har aldrig tagit hand om mig själv, aldrig lärt känna mig själv. Jag har bara pressat och förkastat mig själv och mina känslor. Jag har fyllt tjugo nu, och jag vet inte egentligen hur min kropp fungerar. För den har aldrig fått chansen att vara helt frisk. Att min mage har krånglat så oerhört, oerhört mycket i flera år - beror det på sjukdomen? Att min mens har varit helt oregelbunden, hoppat över, försvunnit beror ju helt klart på ätstörningen. Eller? Samtidigt kan jag inte låta bli att tvivla.

Min ständiga huvudvärk som nästan har varit mer av ett normaltillstånd, att jag ofta får ont i mina knän, att om jag rider så låser sig mitt ben tillslut och gör bara ont, ont, ont. Det mesta, egentligen. Har det berott på, och beror på, sjukdomen? Har jag varit så sjuk så länge? Det känns helt overkligt. Men jag börjar ändå inse det så smått. Och det skrämmer mig faktiskt. Framförallt gör det mig ledsen.