Torsdag del 1

Torsdag 10:00-13:30 cirka

Jag känner mig yr, mår illa. Jag vet inte om jag är mätt eller inte, men jag är inte hungrig. Det är den där tomma känslan när man inte är hungrig, men inte känner sig jättemätt heller. Jag är inte sugen på någonting alls, och i och med att jag mår illa förstärks känslan av motvilja. När jag börjar dricka den första näringsdrycken mår jag ännu mer illa, och innehållet i plastförpackningen smakar bara jätteilla och tillgjort. Jag har vant mig vid smaken, men nu smakar det som det gjorde första gången jag drack en sånhär.

Trots att det börjar jättedåligt och jag känner att det aldrig kommer gå så släpper det lite successivt under tiden jag dricker. Så när tiden har slut har jag faktiskt druckit båda två, och illamåendet har hunnit försvinna och börjat komma tillbaka igen. När jag går ifrån matsalen känner jag den välbekanta känslan av uppbyggnaden av en ångestattack. Jag varken orkar, vill eller hinner få en nu. Det är snart dags för kroppskännedom, och klockan tickar på. Jag vet inte riktigt vad jag gör, jag försöker distrahera mig, och såhär i efterhand kan jag ju säga att jag hade börjat "stänga av" mig själv. Så som jag gjorde lite under min första behandling. Men jag märker inte när jag gör det.

På kroppskännedomen får vi föreslå vad vi vill göra. Någon vill göra sträckövingar, någon vill kasta lite boll och flera vill ha massage. L, som håller i grupperna, frågar om det känns okej med alla. Och nej, det känns faktiskt inte okej. Inte ett dugg okej. Jag brukar alltid tycka det är lite jobbigt i början när vi ska ha massage, men jag har aldrig känt det så starkt att jag verkligen har sagt nej. Men idag går det inte, så jag och två till får göra egenmassage med L, och de andra får massera varandra. Vi sätter oss i en liten ring och följer hennes instruktioner. Och jag känner nästan ingenting. Tänker inte jättemycket heller. Jag är tom, och det brukar jag aldrig vara förutom just när jag "stänger av".

Efteråt ber hon om att vi ska prata när det finns tid, att hon ser att jag stänger av idag. Jag svarar någonting om att det kan vi göra, och måste sedan gå till matsalen. Vi har lite tidigare lunch idag eftersom att två av tjejerna blir utskrivna samma dag. Jag känner mig återigen väldigt yr, nästan som om jag ska svimma. Jag blir lite ostadig och det snurrar på ett annat sätt än vad det gör när jag bara känner mig yr. När jag tar lunch känner jag att jag börjar tippa åt sidan och försöker snabbt återupprätta balansen. Jag vet inte varför det blir så, men det känns helt enkelt som om jag håller på att svimma då och då.

Det känns jättejobbigt under och efter lunchen, men jag buntar ihop mig eftersom att vi ska säga hejdå till dem som ska sluta. Den ena av tjejerna har lite att säga innan vi kramas hejdå, och tyvärr kan jag inte återge det då jag knappt minns vad hon sa, men det hon sa var väldigt bra. Och så kramas vi hejdå, och går sedan till vilan.

Direkt efter vilan fångar L upp mig och vi går in till henne och pratar ett tag. Hon har jobbat med mig under alla ätstörningsbehandlingarna (det vill säga första behandlingen, i slutet av vidmakthållande och sedan nu), och säger att hon har sett det på mig ett tag och är helt säker på att jag "lider av" (i brist på något bättre uttryck) dissociation. Hon pratar lite kring när jag själv verkligen upptäckte att jag "försvann" och inte somnade (som jag trodde att jag gjorde. Det finns ett inlägg om det, det är ifrån när jag gick i vidmakthållande så jag tror att det ligger kring oktober-december). Hon har frågat mig om detta förut, men frågar igen om jag vet om jag har varit med om något jättejobbigt/traumatiskt. Och jag svarar det enda jag kan svara, att nej, vad jag vet så har jag inte det. Jag har ju varit med om mer eller mindre jobbiga saker, men det har ju alla. Men något som är så traumatiskt att det ska orsaka dissociation, nej. Nej, jag vet faktiskt inte. Jag har ingen aning. Hon funderar lite och säger att det kan vara så att man kan förtränga händelser, men att hon inte kan säga något om det eftersom att hon inte vet något om min bakgrund egentligen. Hon säger det som en liten parantes, men understryker att det inte alls måste vara så och att hon inte kan säga något om det.

Trots att jag fortfarande känns helt kal på insidan så är det lite jobbigt att prata om det. Det blir så.. Mycket. Det är mycket att ta in på bara några dagar; att läkaren och min psykolog tror att det skulle vara bra om jag började med en medicin eftersom att de tror att jag har utmattningsdepression. Fine, jag är med på utbrändhetståget, för det går inte att komma ifrån att väldigt mycket av det stämmer in på mig, men deprimerad? Jag känner mig verkligen inte deprimerad. Och så det här, som jag ändå på något sätt hade tryckt undan. Och så mår jag bara så konstigt idag, redan innan allt det här.

L berättar lite mer kring ämnet, och säger även att det såklart är viktigt att jag går till min psykolog, men att hon tror att jag skulle behöva jobba mer kring kroppen utöver det. Hon säger att hon har ett ställe som hon kan föreslå, där jag kan få hjälp att jobba kring detta. Det känns bra att hon erbjuder mig hjälp, och jobbigt. Är jag verkligen så här störd på riktigt? Vad hände med mig, den riktiga personen som sitter innanför allt det här konstiga? Den som kunde trycka undan nästan allt, hade allting planerat och aldrig visade hur jobbigt det verkligen var? Jag var inte sjuk, och nu är det bara så mycket allvarliga saker. Jag hinner känna ett litet sting av sorg, men känslan blir uppslukad. Utspolad. Ingentinget slukar nästan alla känslor och spottar likgiltigt ut dem ur mig. Och så känner jag just det. Ingenting. Jag känner inga känslor, jag tänker inte så mycket och jag känner knappt min kropp. Det är en utomkroppslig, luddig känsla.

När vi har pratat klart går jag och sätter mig. Jag börjar känna mig förvirrad. Jag har varit i det här konstiga tillståndet ganska länge; mycket längre än jag egentligen har varit förut, iallafall som jag kan minnas (jag kan dock minnas fel). Jag sitter ett tag innan jag börjar gå omkring. Jag vet inte vad jag känner, men jag kan inte bara sitta. Och jag kan inte bara gå omkring. Folk kommer börja undra vad jag håller på med. Så jag sätter mig igen. Reser mig och hämtar en pappersbit. Viker och river jämnstora lappar. Och bara successivt försvinner.