Eller kanske inte, men det kändes så iallafall. Det tog liksom aldrig slut; så snart det började lägga sig lite så kom en ny våg av panik, stress och "jag-kan-inte-andas"-känslor. Jag spänner mig, andningen blir rubbad när jag börjar bli stressad över att jag inte får någon luft och allt det blir till en ond cirkel. Jag håller andan eller börjar hyperventilera, spänner mig mer och får panik över att det aldrig tar slut.
Det som drog igång just den här ångestattacken/panikattacken var att vi åt potatis till lunchen. Det andra var väl inte heller jättelätt; det var fläskytterfilé med ost på och sås. Ost brukar kunna vara lite jobbigt också, men boven i det hela är ju inte helt chockerande potatisen. För er som läst min blogg tidigare så vet ni säkert att jag har någon fix-idé med potatis - jag vet inte varför, men jag har bara jättesvårt med potatis. Det känns onödigt på något sätt, jag är inte överförtjust i det och ja, det har helt enkelt blivit en grej, så jag har jättesvårt att äta det och får panik.
Idag bestämde jag mig för att verkligen försöka - eftersom att jag alltid mår jättedåligt efteråt oavsett hur lite jag äter så kan jag lika gärna äta och må dåligt. Ibland går det att bestämma sig för sånt. Så jag försökte bara att bestämma mig för det och bara äta mekaniskt; jag vill bli frisk och för att bli det måste jag klara sånt här. Jag lyckades äta en och en halv, eller en och två tredjedelar av den andra (de var ganska stora). Jag hann inte äta upp allt kött, men nästan.
Efteråt svängde jag in i ett grupprum eftersom att jag inte klarade att gå in på vilan. Det bara kokade inuti, och som väntat så fick jag en kraftig ångestattack. Jag får det i princip jämt när det är potatis, även de gånger som jag inte ätit den. Efter ett tag hörde jag att de andra var tillbaka från vilan, vilket betyder att det hade gått ungefär 30 minuter. Jag väntar alltid bara på att det ska släppa, men nu när jag visste hur lång tid det hade gått kände jag bara att "jamen släpp någon gång då!". Men det släppte liksom inte. Jag väntade i tio minuter till, men när det blivit lite bättre för att sedan börja gå upp igen började jag få ännu mer panik över att det inte släppte och bestämde mig för att jag faktiskt kunde be om hjälp. Det kändes inte som ett alternativ att sitta ensam med det här längre eftersom att jag började få panik utöver den andra paniken. Lite svårt att förklara..
Jag gick iallafall och knackade på, och fick hjälp. E gick med mig till ett rum och attacken fortsatte liksom bara. Och fortsatte. Och fortsatte. Och jag kände bara men herregud, på riktigt, släpp bara! Jag skämdes, och kände att jag tog upp deras tid och allt det där som jag alltid skriver om. Så jag bad om ursäkt för att det tog sådan tid. Jag minns inte vad hon svarade, men det var något med att det var okej eller att jag inte skulle oroa mig över det. Annars har jag ganska svårt att prata när jag får sådär, jag vet inte riktigt varför. Jag hinner tänka så mycket, och har saker som jag vill säga, men det går liksom inte riktigt. Jag måste anstränga mig ordentligt för att kunna säga sakerna när jag är mitt uppe i det där.
Attacken gick lite upp och ned i den grad att jag inte hyperventilerade eller höll andan hela tiden. Jag får svårt att minnas allt som händer, men ja, det gick upp och ned flera gånger. Jag blev jätteskakis och yr, och det pirrade och domnade väldigt mycket. Efter ett tag/ganska lång tid var vi tvugna att byta rum då det vi satt i var bokat, och det kändes helt galet ostabilt. Det är tur att det bara är några steg emellan.
Efter tusen år började det släppa lite, och E var tvungen att gå. Hon hittade först ingen, så hon frågade om jag kunde testa att distrahera mig med något. Hon hämtade min mobil, men hittade sedan I, som kom efter ett litet tag. Jag försökte bläddra omkring på facebook, men nja, det hjälpte väl sådär. Jag får så svårt att koncentrera mig, så det får inte bli för avancerat (vilket bläddra på facebook i och för sig inte är). Men efter ett litet tag fick jag sällskap igen, och efter ännu ett litet tag började vi prata. Jag var ganska förvirrad och borta först, så jag vet inte hur vettigt eller sammanhängande det jag sa var, men det blev successivt bättre. Vi satt kvar och pratade ett tag, först om intressen, och sen kring just attackerna och så. Och hon är verkligen bra att prata med! Även om alla på kliniken är trevliga och verkar bry sig, så är hon (och min behandlare) verkligen de två bästa där. Det känns verkligen som att de bryr sig på riktigt, så även om jag känner mig jättejobbig så underlättar dem det alltid genom sättet att säga saker på och hur de agerar. Jag har tur som har så bra människor omkring mig!
Nu tappade jag tråden, men när vi gick därifrån var det tio minuter kvar till melliset. Jag hann spela en omgång kort, men var väldigt trögtänkt. Allt som allt så tog det lite mer än två timmar (dock började det väl släppa efter en och en halv timme ungefär). Men jag behövde den där "avkylningstiden". Det är helt stört lång tid, efteråt var jag så trött, och på något sätt blir jag tömd känslomässigt (vilket i och för sig underlättar vid nästa måltid).
Det enda är att jag blir så orolig för att få sådär kraftigt igen, vilket kommer göra det jobbigare nästa gång det är potatis. Men men, den dagen, den sorgen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar