Vikten av att bli trodd

När man för det mesta tvivlar på sig själv är det viktigt att bli trodd. Livet med en ätstörning präglas av förvirring och kluvenhet. För det mesta är det väldigt svårt att förlika sig med att man skulle vara sjuk. Om man ser ned på sin kropp, ser sig själv i en spegel eller egentligen bara är i kroppen och känner av så kommer man alltid fram till samma slutsats. Jag är tjock. Kanske finns det något undantag ibland, och det skiljer sig från person till person, så jag kan såklart inte tala för alla. Men allt blir lätt till ett virrvarr. De korta stunder man har insyn försöker någon hela tiden att övermanna en, någon inuti en tar över hela förnuftet och barrikaderar ens känslor. Det är bara en fråga om hur lång tid man kan hålla kvar, men det är svårt. När förvirringen övermannar en är det kört sedan, för då håller man på att förlora och tappa sig själv.

Eftersom att man själv tvivlar på sig själv, och vad andra säger, är det viktigt att bli trodd. När man väl bestämmer sig för att man vill bli frisk är det därför väldigt negativt, enligt mig iallafall, att bli ifrågasatt. Jag har några gånger känt, när de jag litar på frågar om jag vill bli frisk, att jag struntar i det här. Om de inte tror på mig kan jag lika gärna skita i allt och ge upp. Ätstörningen svävar upp till ytan direkt när man tror sig bli ifrågasatt, och drar en allt närmre. Övertygar en. Den tar alla chanser den får. Och jag har varit nära flera gånger att bara släppa allt, och gå iväg med ätstörningen. Men så tänker jag att "jag tänker inte vara sjuk. Jag vill bli frisk, oavsett vad andra tror".

Dessutom vet jag, rent logiskt och utifrån information som jag läst och fått, att man kan vara överkänslig kring vissa saker när det gäller ätstörningen. Så jag antar att jag är överkänslig kring ämnet om jag vill bli frisk. För jag vill bli frisk. Så nästa gång någon frågar ska jag försöka tänka att de inte frågar för att de ifrågasätter mig, att folk måste kunna få fråga. Och att jag inte bara kan låta mig luras med av ätstörningen. Det är den som säger åt en att släppa allt, att alla tror att man inte försöker eller kämpar (oavsett hur många gånger de säger att de vet att man gör det, och de bara frågar om man vill bli frisk en eller två gånger). Och även om folk skulle ifrågasätta mig så spelar det ingen roll. Oavsett vad folk tror så VILL jag bli frisk. Jag SKA bli frisk. Jag tänker vinna, jag ska stå på min familjs sida. På den sidan där folk bryr sig om mig och älskar mig och vill mig väl. Jag måste bara ta mig över dit helt. Jag är inte där, men jag är på väg dit.

Men det är svårt. Det är jobbigt. Allt blir lätt ett virrvarr, förvirring, obeslutsamhet och omedvetenhet. Rädsla, ångest, panik. Panik, panik och åter panik. Man förstår inte, ser inte att man är sjuk. Ser att allt inte är normalt, ser en skymt av att man är sjuk. Det är så svårt och förvirrande. Man beskyller sig själv för att bara vara svag och överdriva, samtidigt som alla andra säger motsatsen. Är jag sjuk? Det är inte alltid så lätt att kämpa när man inte kan vara hundra procent bestämt hela tiden, och när allt bara blir superförvirrande. Och när man ofta inte ens är helt hundra på att man är sjuk. Men man kämpar ändå. Det gör alla som blivit friska. Och jag ska också dit.