På sjukhus i Italien (3)

Jag blir körd tillbaka till rummet, där mamma fick vänta, och det går rätt snabbt att få plåtarna. Läkaren tittar igenom dem noga, visar mamma, och förklarar sedan att de inte hittade något allvarligt. Jag har druckit för lite, och hade lågt blodtryck, men det är lite bättre nu efter droppet. Jag förstår inte riktigt, för jag tycker att jag har följt ordinationen bra och druckit ovanligt bra, men det är ju också varmare i Italien. Så jag antar att jag, tydligen, har druckit för lite ändå. Jag som ansträngde mig och tyckte att jag drack bra - jag klunkade i mig massor av extra vatten trots att kroppen sa nej, och trots att jag mår illa av det för att jag verkligen inte känner mig sugen (och ja, jag vet att jag egentligen inte kan lita på kroppen. Men det är så äckligt att trycka i sig vare sig det är mat eller vatten/vätska när kroppen verkligen inte vill ha. Fast alla säger att den vill. Men det känns inte. Tvärtom). Jag blir ordinerad att äta och dricka ordentligt, och ta smärtstillande. Han säger att det inte är bra för kroppen att gå runt och ha ont. Att jag har slagit mig ganska mycket. Och det börjar faktiskt kännas nu, jag börjar få ont i resten av kroppen som jag slog i när jag ramlade.

Den unga killen tar med sig mamma för att hjälpa till att fixa en taxi, och de andra som jobbat med mig kommer in i rummet. De ställer sig vid huvudänden, och jag tror att de går igenom röntgenplåtarna en gång till. De pratar på italienska, och jag förstår knappt någonting. Jag känner igen lite ifrån spanskan som jag lärt mig i skolan, men inte jättemycket.

Tillslut, efter ganska lång tid, kommer de äntligen tillbaka. Jag och mamma får mina papper med oss, läkaren upprepar vad jag är ordinerad och att jag ska prata med en läkare och visa upp papprena när jag kommer hem, och sedan får vi gå och vänta på taxin. Vi tackar för oss och säger hejdå, och en kör av italienska röster svarar oss. Det är inte lika lugnt som på sjukhusen hemma, kan jag ju säga! Men de var duktiga.

Jag bläddrar frenetiskt igenom papprena i jakt på en summa. Jag har nästan oroat ihjäl mig för vad det här ska sluta på; jag ser skräckscenarion från alla sjukhusnyheter jag sett ifrån USA och försöker tänka att jag är i ett EU-land och att det ordnar sig. Mamma har sagt det tusen gånger, att det ordnar sig. Hon är så snäll och omtänksam, och jag vet att hon är ärlig mot mig. Vi kan säkert betala det, vi kommer inte behöva gå ifrån hus och hem, men jag blir ändå orolig. Jag vill hellre att mina föräldrar tar ledigt eftersom att de har ett eget företag och jobbar mycket (mycket, mycket mer än vanliga anställda gör, plus att mamma har hand om många av djuren, vi har ett hus med tomt, och de har mig och mina systrar, som alla tre har problem just nu. Jag är utbränd och har en ätstörning och är allmänt hopplös, och mina systrar har ADHD/social fobi och min andra syster har aspberger/ADD. Vi kan starta "The A club"), eller något annat. Sparar pengarna eller vad som helst. Jag vill inte att pengarna ska gå till mig, och att de ska behöva jobba extra. Isåfall får jag försöka hjälpa till jättemycket på helgerna, men samtidigt är det inte smart för då blir jag inte frisk, och mamma kommer inte låta mig bränna ut mig ännu mer. Och som sagt, även om det känns förjäkligt och egoistiskt, så kommer det inte hjälpa mig. Bara mitt dåliga samvete. Men så kommer jag på att jag faktiskt fick endel pengar nyligen eftersom att jag inte fått något ekonomiskt stöd under tiden jag varit sjuk. Och då känns det lite bättre iallfall.