Behandlingsomgång nr. 2

Såhär i efterhand har jag insett en sak, som jag egentligen inte tänkt så mycket på. Det slog mig häromdagen, och blev helt plötsligt så självklart. Från att tanken inte ens hade existerat så växte den sig, på ingen tid alls, till en självklarhet.

Från att jag sökte hjälp första gången har jag verkligen velat bli frisk. När jag påbörjade min första behandling, fick lära mig massor av nytt och fick en förståelse, nya perspektiv och mera insyn så kunde jag på sätt och vis se att jag inte var frisk. Jag kunde ändå acceptera mer att jag var sjuk. Det fungerade rätt bra första gången, höll i sig ett tag, tills jag plötsligt en dag insåg att jag hade ett bakslag. Jag tror att de andra började påpeka det, och jag smög med maten. Jag visste inte riktigt hur jag skulle göra, men det blev tillslut så att jag skickade in en ny ansökan om behandling. Och jag ville bli frisk även denna gången, men nu gjorde jag det inte riktigt helt på eget bevåg. De andra hade "kommit på mig", och som jag såg det så var det enda alternativet för dem att jag skulle bli frisk. De skulle inte acceptera något annat, och det var nog därför jag till stor del sökte behandlingen. Men - även för att jag vill bli frisk.

Jag fick en plats, och det gick helt okej. Mitt i fick jag ett ganska stort bakslag, och ingenting fungerade. Jag gick ned i vikt vilket triggar mig något enormt. Jag kunde tillslut vända på det, men jag slutade inte att gå ned i vikt. Antingen stod jag still eller gick ned lite. Jag började med utsluss, dagen för mitt avslut närmade sig och det kändes bra. Skönt. Det var mest bara jobbigt att åka till Capio de dagar jag skulle dit. Människorna är toppen, men allt kring maten var bara jobbigt. Och något som jag insett nu, var att jag inte riktigt kunde erkänna det. Jag vet faktiskt inte riktigt varför. Jag fattade inte själv. Jag började känna mig rätt frisk. Jag skrevs ut. Det gick sämre och sämre.

Nu vet jag inte riktigt. Jag tycker att jag äter mycket, för mycket, för onyttigt. Så fort jag kommer åt mig själv känner jag bara fett, och måste dra i allt löst skinn. Det är alldeles för mycket sånt på mig. Som man kan dra ut från kroppen. Jag känner mig inte sjuk, men korta stunder kan jag få någon insikt och då tänker jag att jag fått ett återfall. Under en sådan stund skrev jag till mamma, för så fort jag ska prata om det så slukar monstret mig och jag har noll koll på situationen. När jag gör sånt måste jag verkligen, verkligen bestämma mig att jag SKA skriva och jag SKA skicka det jag skrivit. Punkt. Och det krävs all viljestyrka och lite till att göra det. Så fort jag ska ta upp det, så börjar jag omvändas direkt, och kommer allt längre och längre ifrån mig själv. Jag, sjuk? Aldrig. Det är konstigt det där. Ibland är jag i något mellanting, enstaka tillfällen är jag mig själv och har insikt, och majoriteten av tiden tycker jag absolut inte att jag är sjuk.

Summan av kardemumman är iallafall att jag tror att den här behandlingen gjorde jag för alla andras skull. Och så blir man inte frisk. Jag tror att jag gjorde den dels för att jag vill bli frisk, men dels för att det var det enda alternativet som jag såg det. Jag kunde inte se hur min familj skulle reagera om jag inte är frisk och inte jobbar för att bli det. Grejen är den att man måste vara redo för att verkligen kunna bli frisk. Missförstå mig inte - det är svårt att någonsin känna sig redo, speciellt när man inte känner sig sjuk jämt. Det är säkert väldigt olika för alla hur man känner kring det där. Men man kan inte äta för andras skull, eller gå i en behandling dels för andras skull. Det måste bara vara för din skull. För att Du vill bli frisk.

Jag ska bli frisk. Jag har ett liv framför mig, och det inkluderar inte anorexian. Jag är inte stark nog att bli av med den själv just nu, eller inse att jag är sjuk, men jag ska bara svälja min stolthet, mina farhågor och anklagelser mot mig själv. Jag ska ta emot hjälpen fullt ut när jag får den. Jag vill inte gå i behandling, och jag skäms för att jag kommer behöva göra det igen och så snart efter att jag skrivit ut, men det är så det är. Jag får skämmas ögonen ur mig men frisk ska jag banne mig bli. Jag kanske är svag just nu, men snart är det min tur.