Samtal

Igår hade jag fått en tid för vägning och samtal på Capio. Jag har nyligen fått en tid för att påbörja öppenvården, men (även om jag har lite svårt att acceptera det) så vet jag egentligen att det inte kommer fungera med öppenvården som det är nu. Så jag har oroat mig en del, mycket för att jag är så klyven. Jag tycker ju inte direkt att det är roligt att gå i behandling, och jag skäms. Men jag måste ha hjälpen. Så är det bara, och nu är det liksom som det är. Lika bra att göra det ordentligt.

Det var skönt att komma dit och prata iallafall. Min behandlare har semester, så jag träffade en annan som jobbar där och som har jag har träffat väldigt mycket under behandlingen. Han är också jättebra, och det var roligt att träffa honom. Han lugnade mig, och det kändes jättemycket bättre efteråt. Men jobbigt. Han sa att jag hade gått ned sen han sist såg mig, och att jag hade långsamma ögonrörelser vilket tydligen tyder på näringsbrist. Svårt att ta in, jag förstår inte att folk tycker att jag gått ned i vikt..

Han tog upp det här med att jag skämdes, och berättade att de flesta går flera gånger. Han frågade om jag tyckte att mina två gånger var mycket, och när jag svarade ja så sa han att han inte tyckte att det var mycket. Och att det inte var konstigt att komma tillbaka igen. Många kan tydligen komma tillbaka sex-sju gånger. Han sa att det var bra att jag ville ha hjälp, och att han hoppades att jag inte skulle skämmas över det. Att ingen i personalen tyckte det var konstigt.
Vi pratade om hur jag äter nu och hur jag mår och tänker. Jag ska få en tid för ett bedömningssamtal med en läkare, och så får vi se vad läkaren tycker att jag ska fortsätta med för behandling.
Det känns konstigt, för jag känner mig inte sjuk. Men det här har jag tjatat om många gånger.

Tyvärr fick jag en remiss för att ta nya blodprov. Usch.
Usch.
Usch.