Semester

Vi är på semester, hela familjen. Vi brukar åka till Danmark varje sommar och stanna en vecka, och alla älskar det. Danmarksresorna är verkligen lika med semester, mys och härliga dagar. Trots det började jag oroa mig ett tag innan vi skulle åka. Tankarna far fram och tillbaka - hur ofta kommer vi äta på restaurant? Hur ska jag klara det? Jag äter inte enligt ordinationen, och vi kommer att umgås hela dagarna, hur kommer det gå? Tänk om de andra blir arga på mig och det bara blir en massa bråk? Även om det inte blir det så kommer de andra - framförallt mamma - att bli ledsen. Och det är verkligen hemskt och illa nog.

Jag pratar lite med mamma om att jag oroar mig, och hon undrar varför jag är så orolig att hon ska bli arg på mig. Ärligt talat vet jag faktiskt inte riktigt, jag har bara otroligt svårt för att folk blir arga på mig, det är något av det värsta som finns. Grejen är att det var länge sedan som mamma faktiskt blev arg på mig för att jag inte åt som dem ville, men samtidigt så känner jag av henne ganska bra. Jag känner när hon är ledsen, besviken eller irriterad. Hon är väldigt sällan irriterad eller arg, men ibland är det svårt att avgöra om hon är ledsen eller lite arg. Egentligen vet jag nog, men eftersom att jag har en tendens att ta på mig all skuld så kommer det direkt att "hon är arg på mig för att jag är så värdelös". Typ. Och det är ju mitt problem att min osäkerhet eller oro för att hon ska bli arg på mig gör att jag förväxlar eller antar det värsta (vilket är konstigt eftersom att min mamma i princip aldrig blir arg).

Ofta när jag frågar henne om hur hon mår och frågar om hon är besviken eller ledsen på mig så svarar hon alltid att det inte är mitt fel, men att hon är ledsen att jag är sjuk. Att hon är ledsen och arg på sjukdomen. Och jag förstår att hon med detta menar att det inte är jag som är objektet för de känslorna, men indirekt så blir jag ändå det. Det är liksom mitt fel och mitt ansvar och mina hjärnceller som är så obefintliga att jag inte bara kan skärpa till mig och bli frisk.

Idag pratade vi ganska länge, vilket är jättejobbigt. Det blir bara mer och mer jobbigt att prata om, och jag får svårare och svårare att prata om saker som rör mat, ätstörning och sånt. Egentligen precis som förra gången när jag fick ett återfall/bakslag. Jag vet vad vågen visar, men min kropp har inte ändrats ett dugg. Jag är stor, och så är det bara. Jag vet vad jag ser. Jag kan inte se mig i spegeln, det har jag inte kunnat göra på länge. Hur som, mamma tyckte att jag äter lite, och jag tycker att jag äter hela tiden och väldigt mycket. Vi förstår inte riktigt varandra.

Jag vet inte om jag har hamnat i ett bakslag igen. Kan man göra det så kort tid efter att man avslutat behandlingen? Fast det har kanske varit på gång ett tag, jag vet ju att jag inte brukar upptäcka det förrän det har pågått ett tag. Men samtidigt.. Så äter jag ju. Och jag äter mycket. Och ofta. Och jag förstår mig inte på allt det här. Jag kan inte äta mer. Mamma sa, bland annat (hon sa massor), men bland annat, att jag äter restriktivt och för lite. Jag sa emot, för jag håller verkligen inte med. Och jag kan inte äta mer. Hon frågade om jag fortfarande vill bli frisk, och ja, det vill jag. Jag vill verkligen bli frisk, men om hon och andra tycker att jag äter för lite vet jag inte vad jag ska göra. Jag kan inte äta mer, och i augusti kommer jag att få en plats i öppenvården (dvs ett-två samtal i veckan), och om det nu är så att jag eventuellt äter för lite så vet jag inte om det kommer hjälpa att gå i samtal. Kanske är det bara en svacka eller något.. Men ja, alltså, jag äter ju. Och så känner jag bara att ja, jag vet att jag är helt värdelös och patetisk och sämst om jag blir dålig IGEN och måste gå i behandling IGEN. Jag avslutade just en. P A T E T I S K T. Jag orkar verkligen inte med det här. Jag kan inte gå i behandling igen. Jag är inte ens säker på att jag är så sjuk. Samtidigt kan jag känna igen vissa saker från alla år som gått.

Rent logiskt går det att känna igen vissa saker, men sen kan jag inte riktigt koppla ihop det med mig själv. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill be om ursäkt till varenda en som läser det här för att jag låter så ynklig. Jag är själv medveten om att jag, på en sämst-skala mellan 1-10, ligger på typ 5000. Och jag är så orolig att något jag skriver ska påverka någon annan negativt. Jag hoppas inte att någon sjuk läser min blogg och på något sätt blir triggad eller påverkad negativt, för i sådana fall ber jag verkligen tusen gånger om ursäkt. Ta hand om er, och kom ihåg att just Du är unik!

Jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Och, herregud, vad virrig och dåligt sammansatt det här blev. Helt oläsligt säkert. Men jag måste ändå ta upp en sista grej, och det är angående behandlingen - som jag verkligen inte vet hur jag sak göra med. Jag vet att de vill att jag ska äta på ett visst sätt, och jag äter inte exakt så, även om jag äter tillräckligt. Jag vill inte gå dit och sitta och säga att allt går bra eller helt okej, för jag vet inte hur det går. Mestadels tycker jag att jag äter för mycket, och ibland kan jag få något infall av att "jag tror att jag har ett bakslag". Men det är en väldigt, väldigt liten del. Nästan obefintlig. Och (jag vet att man inte ska säga såhär, men nu gör jag det), jag har väldigt svårt att tro att öppenvården kommer funka. Jag vill bli frisk, jag äter mycket, men jag kommer inte klara att på egen hand äta som de vill att jag ska göra.
Herregud. Varför är allt så invecklat?