Nedåtspiral

Jag tycker att jag äter, jag missar oftast inte något mål och jag tar mycket mera ansvar själv. Jag har fortfarande svårt att äta upp och inte ta för lite, något som är en stor upprätthållning av ätstörningen. Det känns lite bättre att lämna, och det känns lite bättre att ta för lite. Just nu klarar jag inte riktigt att inte göra så. Jag blir trött på mig själv, ledsen, men samtidigt är rösten där inne så svår att stå emot. Det är så svårt att se siffrorna på vågen gå uppåt, att äta stora portioner, att äta upp. Att leva friskt. Att leva som jag egentligen vill leva.

Jag blir trött på mig själv, att jag är så svag. Och sen blir jag undanskuffad, och då når inte riktigt den friska rösten fram. Jag vill bli frisk. Men jag vill inte gå upp i vikt. Fast på sätt och vis vill jag det, för jag vet att jag måste det för att bli frisk. Men just nu är det något av det värsta som kan hända.

Det går iallafall neråt för det mesta. Det enda som har blivit bättre är att jag kan äta mer fritt, lite mer vad jag är sugen på, och jag har utmanat mig själv med chips, godis och kakor. Så det har börjat släppa lite igen. Men mängden är fortfarande så himla svår. Och ja.. Det är bara så motsägelsefullt alltihop. När jag ser mig själv får jag panik, så jag speglar mig inte särskilt mycket. Det leder bara till en massa ångest. Jag är så stor, och ändå har de utökat min ordination för att jag inte ska gå ned mer i vikt. Det är absurt. Jag hör ju vad alla säger, jag ser siffrorna, och jag måste intala mig själv att det INTE är fel på vågen. Att de inte skulle kunna ha en våg som de väger alla patienter på, som är missvisande. Och ibland kommer det galna mottankar om att "de kanske har ställt in den så att den visar att man väger mycket mindre än vad man gör..". Och så blir jag irriterad på mig själv, att jag ens tillåter tanken att finnas i mitt huvud. Det är knäppt att tänka så. Egentligen hjälper det inte att argumentera emot mina tankar såhär. Egentligen borde jag bara acceptera tankarna och ta upp det med min behandlare, så får jag svar direkt. Men "tänk om" vill inte släppa. Den logiska biten av mig säger att jag är galen, att jag inte kan tänka så. Att det är självklart att det inte är fel på vågen - jag behöver inte ens komma med argument, för varför skulle det vara fel på den? Men den andra där inne är så himla slug. Eller så är det kanske bara jag som är lättövertalad. Vem vet.